Nu vänder vi blad

För er som vill följa mig och besättningen på SY Nerthus är välkomna att gå in på vår nya blogg »

Nerthus lämnade Visby i mitten av juli för en långsegling. Vi planerar att vara iväg några år och styr inledningsvis västerut för att i december segla över Atlanten.

Mer om vårt ny projekt hittar du på Nerhusbloggen.se »
Följ oss där!

Tack till alla som följde min segling till Antarktis och varmt välkommen att följa med till varmare vatten.

Hälsningar
Per-Erling

Hemma på N 57°

Nu är jag hemma på N 57° igen efter en omtumlande och spännande segling i sydliga vatten.

Jag mönstrade på Lasses Arianna af Valleviken den 13 december i Deseado, ca 450 Nm norr om Isla De los Estados. Därifrån gick seglingen vidare över Estrecha De le Marie och genom första delen av Canal Beagle fram till Ushuaia. I Ushuaia mönstrade Lasse son Kalle på för en månads segling som inleddes med en dagsetapp till Puerto Williams i Chile. Den 25 december lättade vi sedan för Cape Horn och vidare över Drake Passage ner till Antarktis.
Efter lite drygt två veckor vände vi tillbaka till Puerto Williams via Cape Horn varefter Kalle mönstrade av i Ushuaia den 23:e. Sedan seglade Lasse och jag vidare väster ut via Canal Beagle, Canal Brecknock, Canal Cockburn, Canal Magdalena samt Estrecho Magallanes upp till Punta Arenas, där jag mönstrade av på morgonen den 14 februari.

Det har varit två helt fantastiska månader och via min blogg har jag försökt förmedla en del av allt vad jag haft glädjen att uppleva. Jag har fotografera och skrivit men de bästa bilderna sitter i min inre bildbank liksom känslan att få vistas i en miljö som saknar motstycke. Har jag bara kunnat förmedla en del av allt vi fått uppleva är jag glad. Att skriva har hjälpt mig att begrunda och via tangentbordet återuppleva intryck och händelser. En viktig inspirationskälla har också varit ni läsare och jag vill tacka för trevliga och positiva kommentarer, utan vilka jag kanske inte lagt samma tid på att summera mina intryck i skrift.

Det har varit roligt och trevligt att dela vardagen ombord med Lasse, och under fyra veckor också med Kalle. Två månader på en ganska liten yta kräver god team-anda. Det går liksom inte att bara gå ut genom dörren och säga att vi ses om några dagar, utan här måste man se till att gruppen fungerar dygnets alla minuter. Lasse är en mycket professionell sjöman och seglare och jag har tagit intryck och lärdom av hans sätt att lotsa Arianna genom svåra och utmanande vatten.
Inte vid något tillfälle har jag varit orolig eller rädd. Visst finns det tillfällen som inneburit en hel del eftertanke och fundering, jag tänker främst inför en översegling eller då vi för första gången seglade in bland stora och små isberg, men jag har inte varit rädd utan snarare full av respekt inför de krafter som naturen bjuder.

Jag har alltid drömt om att få segla runt Kap Horn, andra skulle aldrig drömma om att segla runt Kap Horn!

Tack Lasse för att jag fick chansen att segla med dig.

Punta Arenas

Skrivet 12 feb:

PuntaArenas03
Andra dagen i Punta Arenas. En trevlig stad med över 130 000 invånare enligt vad någon sa till oss. Låg bebyggelse som till mycket påminner om tidigt 1900-tal. Breda gator med små butiker och matställen.

PuntaArenas02
I hamnen och kvarteren intill piren präglas av sjöfartskontor ,myndigheter, och lagerbyggnader. Inga större fartyg kommer till piren utan ankrar på redden. Många stora och mindre bogserbåtar, fiskefartyg tillsammans med suplybåtar till oljeriggar (tror jag).

Staden blomstrade under 1800 och tidigt 1900-tal men drabbades hårt efter att Panamakanalen invigdes och sjövägen mellan Atlanten och Stilla Havet styrdes om. Nu har turismen och oljan lyft staden och den ser ut att må bra. Alla vi möter är så välkomnande och hjälpsamma.

PuntaArenas01
I dag bunkrade vi diesel med hjälp av våra dunkar. Det blev några vändor till en vanlig mack med en kärra vi fick låna i hamnen. Besättningen på de små arbetsbåtarna/bogserbåtarna som vi förtöjt utmed hjälpe oss att lasta ombord.

I morgon måste jag leta transport till flygplatsen till lördag morgon, flyget lyfter 06.30.

 

Äntligen en King Crab

Lämnade Puerto Hope vid kl 07.30 i morse efter mycket besvär med kelp som kom upp med ankaret, säkert 100 kg. Det blir alltid ett stort jobb att hugga bort stora blad och flera meter långa stjälkar. Det roliga var att mitt bland all kelp hittade vi en liten King Crab, alldeles för liten tyvärr.

Väl ute på öppet vatten tilltog vinden som nu vridit mot NV och gav oss en fin halvvind i 12-20 ms på vår kurs mot södra udden av Peninsular Brunswick och fyren som står på Paso Froward, jo den heter så.

Mellan regnskurarna kom faktiskt solen fram och lyste upp de delvis snöklädda bergen. Vårt mål Bahia Bougainville innebar en dagsetapp på ca 17 Nm och vi gjorde 7 kn i 1,5-2,5 meters sjö. För er som tittar på en karta ser ni att Estrecho de Magallanes är bred här och sträcker sig en bra bit mot NV vilket ger vinden bra utrymme att ta fart.

När vi seglade in i viken låg där redan tre lokala fiskebåtar, två på swing och en med lina till ett träd. Vi blev invinkade av tre glada killar och förtöjde bredvid dras båt som låg vid stranden. Vad vi förstod inväntade dom bättre väder. Efter stoppet i Bougainville styr vi i morgon onsdag mot Punta Arenas och går därför först något österut och följer sedan kusten norrut i ca 40 Nm. Vill som sagt ha den 12 och 13 februari till att bunkra mm.

Mitt flyg lyfter den 14 feb kl 06.30 till Santiago. Det börjar dra ihop sig för hemfärd efter två omtumlande månader ombord på Arianna.

Från boken
The bay was named by and after the French explorer and navigator Louise de Antoine de Bougainville when he sailed these waters in 1767. His two ships, the frigate La Boudeuse and the Etoile, were on a round-the world voyage of exploration that lasted 2 years and 4 month and ended in 1769.

Hälsningar från Per-Erling

Puerto Hope/Caleta La Poza

Ingen krabba i den enkla och egentillverkade bur vi numer använder. Kroken för agnet var tom och betet borta. Regnigt och blåsigt men vi beslöt att i alla fall lämna och ge oss ut på Canal Magdalena för att se om strömmen var för stark eller om det var värt att gå till Caleta Hope, som ligger just innan man kommer ut i Estrecho de Magallanes.

Enligt boken är strömmen upp till 2 knop och går starkast från ost till väst. Vi visste att vi var sena med tanke på att det var ebb och nu skulle vattnet fyllas på från just öster och inloppet till Estracho de Magallanes från Atlanten. Då Punta Arenas, dit vi är på väg, ligger i riktning mot inloppet från Atlanten kunde vi förvänta oss motström.

Vi strök utmed öarna för att klara oss så bra som möjligt. Mitt i den ca tre Nm breda fjärden är det 500 meter djupt och utmed land bara 80-90 meter och därför mindre strömt, hoppades vi. Det började bra om man bortser från regn och vindbyar på 14 ms i näsan. Då vi gick så nära vi land vi vågade, korten är inte helt tillförlitliga som jag tidigare skrivit om, fick vi till och med bitvis medström. Bakström säger Lasse…

En del intressanta namn på öar och uddar. Satt i sittbrunnen och kollade runt på kortet och fann utmed vår kurs t ex Pta. Anxious (låter så där bra), Seno Peje (Mackegård har satt avtryck) eller Seno Bluff. Hur som helst, trots stora virvlar i vattnet och bitvis ca två knops motström och öar av kelp att väja för ligger vi nu i Puerto Hope (bra namn).

Från beskrivningen:
S 54⁰07’40 W 71⁰00’45, Canal Magdalena – Isla Capitan Arecana.
Protection from all winds, but subject to williwaws.
Remarks: this is a wonderful natural harbour opening between high mountains beautiful forests. A narrow passage with at least 7 metres links the outer bay with a spectacular inner basin called Caleta La Poza. Depths inside are around 12 metres and it shelves slowly. A stream, flow into the SW corner of the bay, has created a sandbank. Caleta La Poza, with good holding ground, its swinging room and tall trees, is an excellent and magnificent anchorage in good weather. Things are different during strong blows, when violent williwaws are reported screaming down the high mountains and deep valleys around the anchorage.

Som vanligt inte en båt i sikte på hela dagen och lagunen har vi för oss själva. Rapporterna talar inte heller om ”strong blows” så vi hoppas få en bra natt här. En promenad utmed vattendraget blir det nog lite senare eller i morgon. Då vi ligger för ”swing” hoppar vi över fisket. Bete och linor skulle bara samla kelp i massor.

Min ”shore crew” förmedlade en fråga från bloggen: Hur går det med motorn?
Det är två delar som har krånglat, värmaren och att motorn tar för mycket kylvatten. Värmaren har fungerar i två dagar utan att säkringen gått. Lasse försöker få kontakt med sin leverantör av reservdelar för att få svar på vad som kan orsaka att säkring går, så fram till dess håller vi tummarna. Vad gäller kylvattnet fyller vi på med färskvatten varje dag. Enligt proffs vi haft kontakt med är det ingen omedelbar fara på taket så länge läckaget inte blir värre än vad det är just nu.

Siktar nu på att komma till Punta Arenas den 11 februari på kvällen. Då får vi två dagar till fix och bunkring inför Lasses fortsatta ensamsegling till Stilla Havet.

// Per-Erling

Lite historia från en annan tid

Det är lördag den 7:e februari när jag skriver det här. Det blev en hel dag under däck i går lördag eftersom det regnade oavbrutet. Symaskinen var framme igen och nu blev det en ficka för förtöjningslinor, den tidigare flyter halvvägs till Antarktis efter vågen som rensade lite för mycket i sittbrunnen. Dessutom sydde Lasse ett slingerskydd till bokhyllan så att böckerna inte faller ur igen när sjön går hög.

Fritt ur vår seglingsbeskrivning
Intressant att läsa om sjöfararna som letade efter västra vägen till Öst Indien och kryddorna. Geograferna på 1500-talet var inte helt uppdaterade och trodde att det fanns en väg till Pacific just söder om Rio de la Plata och att Stilla Havet inte var ett så stort hav. I så fall nära till Spice Islands eller East Indies som det även kallades.

Fernao de Magallanes var portugis med det var Spanien som gav honom uppdraget att finna vägen väster uttill Spice Islands/East Indies. Den 20 september 1519 lämnade en flotta på fem fartyg mellan 75 och 120 ton och under ledning av Magallanes. I februari 1520 lämnade man Rio de la Plata för segling söder ut för att övervintra i San Julien, 49⁰ syd. Här ser man människor som inte använder kläder trots kylan. Man sveper bara in sig stora skinn. Skinnet på fötterna var så tjockt att fötterna såg enorma ut. Man kallade dem Patagones eller ”big footed” vilket nu är namnat på regionen, Patagonien.

Den 1 oktober 1520 och efter stora vedermödor hade man seglat genom det som i dag kallas Estrecho de Magallanes och nått ”The Pacific”. Under seglingen från Atlanten till Stilla havet såg de många eldar som människorna värmde sig med och Magallanes kallade den södra landmassan för Eldslandet, ”Tierra del Fuego”.

Magallanes kom till East Indies men avled innan fartygen hann fullborda sin jordenruntsegling, den första någonsin. Kryddorna man hade med sig täckte kostnaden för hela projektet. Nu förstår man hur värdefull handeln med kryddor var.
Fortfarande visste man inget om vägen runt Hornet och Antarktis. En spännande reflektion är att många av Visbys hus var redan gamla år 1520 och världen väntade fortfarande på många geografiska upptäckter. Förstå att det är intressant att segla i dessa vatten.

Söndag 8 februari
En fin dag mötte oss i morse. Vi beslutade oss för att gå in i några fjordar som vi läst skulle vara väl värda ett besök. Flera glaciärer nådde ner till vattnet och vi har fått fantastiska skådespel med is som kalvar med bedövande dån. Vi upplevde samma i Antarktis men nu blir skådespelet annorlunda då ismassorna ”flyter” mellan nakna berg och skogsklädda sluttningar. Forsar och vattenkaskader överallt, även när bergssidorna är helt vertikala. Såg det ut så här när isen lämnade Norden och Skandinavien för 10000-15000 år sedan?

Det är bara naturen och vi här. I flera timmar stod vi på däck med våra kameror för att fånga isblocken som bryts loss och faller med full kraft ner i vattnet. Stora svallvågor når så småningom Arianna. Vi vågade inte gå riktigt nära eftersom vi ser gigantiska block högt upp, kanske 200 m, som ser ut att ge sig iväg när som helst.

Nu har vi ankrat i en cove inte långt från dagens skådespel. Stilla och fint med bra träd för förtöjning och djupt in till land. Ankaret ligger på ca 10 m. Platsen heter Caleta Lago, Canal Cockburn-Seno Chico-Tierra del Fuego. Agn för King Crab är på plats.

Hälsningar från Per-Erling

Fiskelycka men nära olycka

Det blev ingen krabba i går kväll men dock en stor fisk, vad det nu kan vara för sort. Såg ut att vara en 1,5-kilosvariant av dom mindre vi fick fler av häromdagen.

Klockan var redan sent när Lasse gick ut på däck för att kolla krabbetet, som satt fast med en krok. Först hörde jag bara ett gurglande skratt och undrade om det rentutav var en krabba på väg in, men det var en för oss stor fisk som snurrat in sig i betet och svalt hela rasket. Rensad och filéad men eftersom vi redan ätit kvällsmat hamnade fångsten i kylen inför kommande middag.

Inget roligt väder i dag, omväxlande regn och uppehåll. Tyvärr vaknade vi i dag med en kall båt. Värmaren, vår annars så tillförlitliga Webasto, hade stannat och det var bara 10-12 grader ombord. Bränsletanken visade på rött så vår förhoppning var att det saknades diesel. Passade på att fylla upp från dunkarna som vi haft surrade på däck men tyvärr, värmaren stod still.

Först utgick vi från att det var bränslepumpen och en sådan finns ingen reserv av ombord. Lyckligtvis och efter ganska lång tid av felsökning och funderande kollade vi säkringen ytterligare en gång. Den säkring som vid första kollen såg hel ut. Jo, så var det, ny säkring på plats och en fin rök vällde ut från utloppet på skrovsidan. Det är ca tio grader i både luften och vattnet så Webaston får vår omtanke och uppskattning just nu.

Regnet lättade framåt eftermiddagen och en tur med jollen väntade. Platsen där vi ligger skiljer sig lite från det tidigare vikarna. Den här påminner mer om en krater även om de flera hundra meter höga bergen runt oss är mer slipade av isen. Det ser ut om glaciärerna just har smält undan och lämnat isgråa och kala bergssidor i dagen.

Så fort det regnar rinner vattnet av bergssidorna i spektakulära forsar och vattenfall. I skrevor och dalar intill vattendragen växer skog och snår, annars helt kalt.

Vi rodde in i en ravin som ledde till en sötvattensjö. Tyvärr kom en fors i vägen, men det hela fick mig att tänka på Corintkanalen i Grekland, med sina branta sidor. Vi rodde ut och in i nästa öppning mellan bergen. Kom en bra bit innan det var dags att lämna jollen för att till fots klättra upp på berget. Väl uppe såg vi tre sjöar och en bra bit bort mot Stilla Havet, ja vi såg inte havet men väl den bergskam som gränsade till öppet hav.

Här och var såg berggrunden ut som grov hud. Ådringen och vecken i vad som kan liknas vid granit innehöll formationer som förde tankarna till slipskåror och runor. Vilken upptäckt, gotländska vikingar har varit här! Dokumenterade givetvis för senare analys. För att visa att vi varit på plats reste vi en stenstapel al’a Gotland högt upp på berget.

Till kvällen fick vi vår belöning i form av en fiskmiddag. Ris kokat i grönsaksbuljong, vitvinssås och sprödstekt egenfiskad abborre/gös/forell/? Köttet delade sig som torsk men smakade mer vilt, en ny smakupplevelse. Lasse sydde ett nytt fodral till livbojen och linorna som gick sönder då vi fick en sjö in i sittbrunnen på väg över Drake Passage under resan tillbaka från Antarktis.

Ingen krabba i dag heller.

6 februari
Regnet har formligen dånat mot däcket under natten. Typiskt väder där regn, sol, vindstilla och Williwaws avlöser varandra. Efter frukosten beslöt vi i alla fall att gå vidare till nästa ankringsplats, vilken fick bli ett senare beslut. Solen sken i alla fall så det kändes helt rätt. Så fort beslutet var fattat kom regnet med full kraft. På med regnställ innan jollen och linorna i land väntade.

Vi hade fyra linor till land, två lånade vi av lokala fiskare som tydligen har fasta arrangemang i vikarna. En av hade jag varit tvungen att dra högt upp på bergssluttningen för att hitta bra fäste i ett stabilt träd och nu blev det omvänd ordning, klättring i den dyblöta vegetationen och ordentligt påpälsad. Jag fick loss linan och då jag började hasandet ner tappade jag fotfästet och trodda jag skulle falla handlöst de återstående meter ner till stenstranden och jollen. Med ryggen före fick jag med ena handen tag på en rot och klarade mig lyckligtvis från att med största sannolikhet göra mig ordentligt illa.

Tillbaka till jollen öste jag regnvatten över mina leriga kläder. Som tur var hade jag min Ursuit (överlevnadsdräkten) på mig så jag var torr inpå kroppen.

Nu styrde vi mot öppningen mot Stilla Havet och med ca 15 ms möttes vi av den långa och ståtliga dyningen innan vi kunde gira styrbord och med vinden i ryggen följa i Joshua Slocums kölvatten fram mot Magellans sund. Nu bestämde vi också vilken Caleta vi vill ankra i till kvällen, Puerto King i Canal Cockburn.

Klockan är nu 21.00 och vi ligger väl ankrade i Puerto King, allt gick bra men jag fick leta bland träd och buskar innan jag hittade tillräcklig bra stammar för våra två linor. Snart väntar fiske men för att säkra en middag har jag plockar fram argentinsk oxfilé från Ushuaia. Visst har vi det svårt 🙂