Lite historia från en annan tid

Det är lördag den 7:e februari när jag skriver det här. Det blev en hel dag under däck i går lördag eftersom det regnade oavbrutet. Symaskinen var framme igen och nu blev det en ficka för förtöjningslinor, den tidigare flyter halvvägs till Antarktis efter vågen som rensade lite för mycket i sittbrunnen. Dessutom sydde Lasse ett slingerskydd till bokhyllan så att böckerna inte faller ur igen när sjön går hög.

Fritt ur vår seglingsbeskrivning
Intressant att läsa om sjöfararna som letade efter västra vägen till Öst Indien och kryddorna. Geograferna på 1500-talet var inte helt uppdaterade och trodde att det fanns en väg till Pacific just söder om Rio de la Plata och att Stilla Havet inte var ett så stort hav. I så fall nära till Spice Islands eller East Indies som det även kallades.

Fernao de Magallanes var portugis med det var Spanien som gav honom uppdraget att finna vägen väster uttill Spice Islands/East Indies. Den 20 september 1519 lämnade en flotta på fem fartyg mellan 75 och 120 ton och under ledning av Magallanes. I februari 1520 lämnade man Rio de la Plata för segling söder ut för att övervintra i San Julien, 49⁰ syd. Här ser man människor som inte använder kläder trots kylan. Man sveper bara in sig stora skinn. Skinnet på fötterna var så tjockt att fötterna såg enorma ut. Man kallade dem Patagones eller ”big footed” vilket nu är namnat på regionen, Patagonien.

Den 1 oktober 1520 och efter stora vedermödor hade man seglat genom det som i dag kallas Estrecho de Magallanes och nått ”The Pacific”. Under seglingen från Atlanten till Stilla havet såg de många eldar som människorna värmde sig med och Magallanes kallade den södra landmassan för Eldslandet, ”Tierra del Fuego”.

Magallanes kom till East Indies men avled innan fartygen hann fullborda sin jordenruntsegling, den första någonsin. Kryddorna man hade med sig täckte kostnaden för hela projektet. Nu förstår man hur värdefull handeln med kryddor var.
Fortfarande visste man inget om vägen runt Hornet och Antarktis. En spännande reflektion är att många av Visbys hus var redan gamla år 1520 och världen väntade fortfarande på många geografiska upptäckter. Förstå att det är intressant att segla i dessa vatten.

Söndag 8 februari
En fin dag mötte oss i morse. Vi beslutade oss för att gå in i några fjordar som vi läst skulle vara väl värda ett besök. Flera glaciärer nådde ner till vattnet och vi har fått fantastiska skådespel med is som kalvar med bedövande dån. Vi upplevde samma i Antarktis men nu blir skådespelet annorlunda då ismassorna ”flyter” mellan nakna berg och skogsklädda sluttningar. Forsar och vattenkaskader överallt, även när bergssidorna är helt vertikala. Såg det ut så här när isen lämnade Norden och Skandinavien för 10000-15000 år sedan?

Det är bara naturen och vi här. I flera timmar stod vi på däck med våra kameror för att fånga isblocken som bryts loss och faller med full kraft ner i vattnet. Stora svallvågor når så småningom Arianna. Vi vågade inte gå riktigt nära eftersom vi ser gigantiska block högt upp, kanske 200 m, som ser ut att ge sig iväg när som helst.

Nu har vi ankrat i en cove inte långt från dagens skådespel. Stilla och fint med bra träd för förtöjning och djupt in till land. Ankaret ligger på ca 10 m. Platsen heter Caleta Lago, Canal Cockburn-Seno Chico-Tierra del Fuego. Agn för King Crab är på plats.

Hälsningar från Per-Erling