Almirante Bay

En alldeles stilla dag men disigt och med lågt hängande moln. Lämnade Den chilenska basen vid Waterboat Poit vid tolvtiden efter att ha fyllt på två dunkar ren fin diesel i den skinande rena tanken. Går för motor då det inte blåser alls. Inte alls dumt med motorgång heller eftersom vi passar på att göra färskvatten och dessutom får varmvatten till lite hygien. Distansen för dagen ca fyra Nm. Målet är en Argentinsk bas som återöppnade 2007.

Finns två alternativa ankringsplatser, en vik med öppningen mot norr och en vik på andra sidan om ett hög näs. Vi börjar med att gå in i den nordliga viken, intill basens röda små stugor. Enligt beskrivningen är inloppet bar två meter djupt och nu råkade vi komma vid lågvatten. Sakta, sakta närmade vi oss inloppet kryssandes mellan små isberg. Det stämde väl med de två metrarna. Arianna sticker 2,20 m så vi gled försiktigt mot botten. Bara att vända om och söka oss till den södra viken som låg på andra sidan den flera hundra meter höga ön och näset av is som skiljer de båda vikarna åt. Enligt beskrivningen, en handritad karta med anteckningar från flera yachter som besökt området, är det en svår vik att ta sig in i eftersom inloppet spärras till 80 % av en utskjutande revel/uppgrundning, så vi är hänvisade att hålla väldigt nära strandlinjen om styrbord.

Mindre isberg låg grundstötta vid inloppet men vi kom förbi genom att hålla väl till styrbord och väldigt nära stranden. Samtidigt noterar vi hur det rinner snö och is nedför de branta sidorna och stora sprickor i glaciären skvallrar om att stora stycken när som helst kan kalva och brytas loss för att med bedövande dån falla i vattnet i vår vik, eller alldeles utanför. Trots detta bedömer vi viken som säker eftersom det finns en smal strand nedanför sprickorna kommer det inte att bli så höga vågor då väl raset sker. Det som kan hända är att stora isstycken/små isberg kan blockera utloppet i den smala utseglingen beroende på hur strömmar och vind flyttar ismassorna.

Nu ligger vi i alla fall väl till ankar med en lång lina akteröver in till stranden och fäst i en stor sten. Ett ankare i fören och linor in till land hindrar Arianna från att svinga runt då viden växlar. Ständigt hör vi dån likt åskmuller från kalvande glaciärer och isberg. Mäktigt. Planerar ligga här till i morgon tisdag då vi fortsätter till nästa plats, vilken får vi bestämma i morgon.

Vem äger Antarktis?
Fick frågan vem som äger Antarktis. Ingen äger Antarktis men flera länder riktar sina intressen hit.
Fritt översatt från en skrift vi fick på den chilenska basen:
The Antartic Treaty signerades 1959 av Argentina, Australien, Belgien, Chile, USA, England, Japan, Norge, NZ, Sydafrika, och tidigare Sovjetunionen. Överenskommelsen omfattar i huvudsak det gemensamma intresset av att Antarktis fortsättningsvis skall brukas för fredliga ändamål och internationell samverkan för vetenskaplig forskning och att ingen skall hävda nationellt ägande, utföra militära övningar, atomsprängning eller dumpning av kärnavfall.

För att vårda överenskommelsen skrevs 1991 Madridprotokollet under vilket reglerar att Antarktis skall bevaras och vårdas som en naturtillgång samt för forskning och fredliga aktiviteter.

Chile är det land som ligger närmast Antarktis och har av flera länder ett accepterat ansvar för övervakning och sjöräddning.