Under resan

Punta Arenas

Skrivet 12 feb:

PuntaArenas03
Andra dagen i Punta Arenas. En trevlig stad med över 130 000 invånare enligt vad någon sa till oss. Låg bebyggelse som till mycket påminner om tidigt 1900-tal. Breda gator med små butiker och matställen.

PuntaArenas02
I hamnen och kvarteren intill piren präglas av sjöfartskontor ,myndigheter, och lagerbyggnader. Inga större fartyg kommer till piren utan ankrar på redden. Många stora och mindre bogserbåtar, fiskefartyg tillsammans med suplybåtar till oljeriggar (tror jag).

Staden blomstrade under 1800 och tidigt 1900-tal men drabbades hårt efter att Panamakanalen invigdes och sjövägen mellan Atlanten och Stilla Havet styrdes om. Nu har turismen och oljan lyft staden och den ser ut att må bra. Alla vi möter är så välkomnande och hjälpsamma.

PuntaArenas01
I dag bunkrade vi diesel med hjälp av våra dunkar. Det blev några vändor till en vanlig mack med en kärra vi fick låna i hamnen. Besättningen på de små arbetsbåtarna/bogserbåtarna som vi förtöjt utmed hjälpe oss att lasta ombord.

I morgon måste jag leta transport till flygplatsen till lördag morgon, flyget lyfter 06.30.

 

Äntligen en King Crab

Lämnade Puerto Hope vid kl 07.30 i morse efter mycket besvär med kelp som kom upp med ankaret, säkert 100 kg. Det blir alltid ett stort jobb att hugga bort stora blad och flera meter långa stjälkar. Det roliga var att mitt bland all kelp hittade vi en liten King Crab, alldeles för liten tyvärr.

Väl ute på öppet vatten tilltog vinden som nu vridit mot NV och gav oss en fin halvvind i 12-20 ms på vår kurs mot södra udden av Peninsular Brunswick och fyren som står på Paso Froward, jo den heter så.

Mellan regnskurarna kom faktiskt solen fram och lyste upp de delvis snöklädda bergen. Vårt mål Bahia Bougainville innebar en dagsetapp på ca 17 Nm och vi gjorde 7 kn i 1,5-2,5 meters sjö. För er som tittar på en karta ser ni att Estrecho de Magallanes är bred här och sträcker sig en bra bit mot NV vilket ger vinden bra utrymme att ta fart.

När vi seglade in i viken låg där redan tre lokala fiskebåtar, två på swing och en med lina till ett träd. Vi blev invinkade av tre glada killar och förtöjde bredvid dras båt som låg vid stranden. Vad vi förstod inväntade dom bättre väder. Efter stoppet i Bougainville styr vi i morgon onsdag mot Punta Arenas och går därför först något österut och följer sedan kusten norrut i ca 40 Nm. Vill som sagt ha den 12 och 13 februari till att bunkra mm.

Mitt flyg lyfter den 14 feb kl 06.30 till Santiago. Det börjar dra ihop sig för hemfärd efter två omtumlande månader ombord på Arianna.

Från boken
The bay was named by and after the French explorer and navigator Louise de Antoine de Bougainville when he sailed these waters in 1767. His two ships, the frigate La Boudeuse and the Etoile, were on a round-the world voyage of exploration that lasted 2 years and 4 month and ended in 1769.

Hälsningar från Per-Erling

Puerto Hope/Caleta La Poza

Ingen krabba i den enkla och egentillverkade bur vi numer använder. Kroken för agnet var tom och betet borta. Regnigt och blåsigt men vi beslöt att i alla fall lämna och ge oss ut på Canal Magdalena för att se om strömmen var för stark eller om det var värt att gå till Caleta Hope, som ligger just innan man kommer ut i Estrecho de Magallanes.

Enligt boken är strömmen upp till 2 knop och går starkast från ost till väst. Vi visste att vi var sena med tanke på att det var ebb och nu skulle vattnet fyllas på från just öster och inloppet till Estracho de Magallanes från Atlanten. Då Punta Arenas, dit vi är på väg, ligger i riktning mot inloppet från Atlanten kunde vi förvänta oss motström.

Vi strök utmed öarna för att klara oss så bra som möjligt. Mitt i den ca tre Nm breda fjärden är det 500 meter djupt och utmed land bara 80-90 meter och därför mindre strömt, hoppades vi. Det började bra om man bortser från regn och vindbyar på 14 ms i näsan. Då vi gick så nära vi land vi vågade, korten är inte helt tillförlitliga som jag tidigare skrivit om, fick vi till och med bitvis medström. Bakström säger Lasse…

En del intressanta namn på öar och uddar. Satt i sittbrunnen och kollade runt på kortet och fann utmed vår kurs t ex Pta. Anxious (låter så där bra), Seno Peje (Mackegård har satt avtryck) eller Seno Bluff. Hur som helst, trots stora virvlar i vattnet och bitvis ca två knops motström och öar av kelp att väja för ligger vi nu i Puerto Hope (bra namn).

Från beskrivningen:
S 54⁰07’40 W 71⁰00’45, Canal Magdalena – Isla Capitan Arecana.
Protection from all winds, but subject to williwaws.
Remarks: this is a wonderful natural harbour opening between high mountains beautiful forests. A narrow passage with at least 7 metres links the outer bay with a spectacular inner basin called Caleta La Poza. Depths inside are around 12 metres and it shelves slowly. A stream, flow into the SW corner of the bay, has created a sandbank. Caleta La Poza, with good holding ground, its swinging room and tall trees, is an excellent and magnificent anchorage in good weather. Things are different during strong blows, when violent williwaws are reported screaming down the high mountains and deep valleys around the anchorage.

Som vanligt inte en båt i sikte på hela dagen och lagunen har vi för oss själva. Rapporterna talar inte heller om ”strong blows” så vi hoppas få en bra natt här. En promenad utmed vattendraget blir det nog lite senare eller i morgon. Då vi ligger för ”swing” hoppar vi över fisket. Bete och linor skulle bara samla kelp i massor.

Min ”shore crew” förmedlade en fråga från bloggen: Hur går det med motorn?
Det är två delar som har krånglat, värmaren och att motorn tar för mycket kylvatten. Värmaren har fungerar i två dagar utan att säkringen gått. Lasse försöker få kontakt med sin leverantör av reservdelar för att få svar på vad som kan orsaka att säkring går, så fram till dess håller vi tummarna. Vad gäller kylvattnet fyller vi på med färskvatten varje dag. Enligt proffs vi haft kontakt med är det ingen omedelbar fara på taket så länge läckaget inte blir värre än vad det är just nu.

Siktar nu på att komma till Punta Arenas den 11 februari på kvällen. Då får vi två dagar till fix och bunkring inför Lasses fortsatta ensamsegling till Stilla Havet.

// Per-Erling

Lite historia från en annan tid

Det är lördag den 7:e februari när jag skriver det här. Det blev en hel dag under däck i går lördag eftersom det regnade oavbrutet. Symaskinen var framme igen och nu blev det en ficka för förtöjningslinor, den tidigare flyter halvvägs till Antarktis efter vågen som rensade lite för mycket i sittbrunnen. Dessutom sydde Lasse ett slingerskydd till bokhyllan så att böckerna inte faller ur igen när sjön går hög.

Fritt ur vår seglingsbeskrivning
Intressant att läsa om sjöfararna som letade efter västra vägen till Öst Indien och kryddorna. Geograferna på 1500-talet var inte helt uppdaterade och trodde att det fanns en väg till Pacific just söder om Rio de la Plata och att Stilla Havet inte var ett så stort hav. I så fall nära till Spice Islands eller East Indies som det även kallades.

Fernao de Magallanes var portugis med det var Spanien som gav honom uppdraget att finna vägen väster uttill Spice Islands/East Indies. Den 20 september 1519 lämnade en flotta på fem fartyg mellan 75 och 120 ton och under ledning av Magallanes. I februari 1520 lämnade man Rio de la Plata för segling söder ut för att övervintra i San Julien, 49⁰ syd. Här ser man människor som inte använder kläder trots kylan. Man sveper bara in sig stora skinn. Skinnet på fötterna var så tjockt att fötterna såg enorma ut. Man kallade dem Patagones eller ”big footed” vilket nu är namnat på regionen, Patagonien.

Den 1 oktober 1520 och efter stora vedermödor hade man seglat genom det som i dag kallas Estrecho de Magallanes och nått ”The Pacific”. Under seglingen från Atlanten till Stilla havet såg de många eldar som människorna värmde sig med och Magallanes kallade den södra landmassan för Eldslandet, ”Tierra del Fuego”.

Magallanes kom till East Indies men avled innan fartygen hann fullborda sin jordenruntsegling, den första någonsin. Kryddorna man hade med sig täckte kostnaden för hela projektet. Nu förstår man hur värdefull handeln med kryddor var.
Fortfarande visste man inget om vägen runt Hornet och Antarktis. En spännande reflektion är att många av Visbys hus var redan gamla år 1520 och världen väntade fortfarande på många geografiska upptäckter. Förstå att det är intressant att segla i dessa vatten.

Söndag 8 februari
En fin dag mötte oss i morse. Vi beslutade oss för att gå in i några fjordar som vi läst skulle vara väl värda ett besök. Flera glaciärer nådde ner till vattnet och vi har fått fantastiska skådespel med is som kalvar med bedövande dån. Vi upplevde samma i Antarktis men nu blir skådespelet annorlunda då ismassorna ”flyter” mellan nakna berg och skogsklädda sluttningar. Forsar och vattenkaskader överallt, även när bergssidorna är helt vertikala. Såg det ut så här när isen lämnade Norden och Skandinavien för 10000-15000 år sedan?

Det är bara naturen och vi här. I flera timmar stod vi på däck med våra kameror för att fånga isblocken som bryts loss och faller med full kraft ner i vattnet. Stora svallvågor når så småningom Arianna. Vi vågade inte gå riktigt nära eftersom vi ser gigantiska block högt upp, kanske 200 m, som ser ut att ge sig iväg när som helst.

Nu har vi ankrat i en cove inte långt från dagens skådespel. Stilla och fint med bra träd för förtöjning och djupt in till land. Ankaret ligger på ca 10 m. Platsen heter Caleta Lago, Canal Cockburn-Seno Chico-Tierra del Fuego. Agn för King Crab är på plats.

Hälsningar från Per-Erling

Fiskelycka men nära olycka

Det blev ingen krabba i går kväll men dock en stor fisk, vad det nu kan vara för sort. Såg ut att vara en 1,5-kilosvariant av dom mindre vi fick fler av häromdagen.

Klockan var redan sent när Lasse gick ut på däck för att kolla krabbetet, som satt fast med en krok. Först hörde jag bara ett gurglande skratt och undrade om det rentutav var en krabba på väg in, men det var en för oss stor fisk som snurrat in sig i betet och svalt hela rasket. Rensad och filéad men eftersom vi redan ätit kvällsmat hamnade fångsten i kylen inför kommande middag.

Inget roligt väder i dag, omväxlande regn och uppehåll. Tyvärr vaknade vi i dag med en kall båt. Värmaren, vår annars så tillförlitliga Webasto, hade stannat och det var bara 10-12 grader ombord. Bränsletanken visade på rött så vår förhoppning var att det saknades diesel. Passade på att fylla upp från dunkarna som vi haft surrade på däck men tyvärr, värmaren stod still.

Först utgick vi från att det var bränslepumpen och en sådan finns ingen reserv av ombord. Lyckligtvis och efter ganska lång tid av felsökning och funderande kollade vi säkringen ytterligare en gång. Den säkring som vid första kollen såg hel ut. Jo, så var det, ny säkring på plats och en fin rök vällde ut från utloppet på skrovsidan. Det är ca tio grader i både luften och vattnet så Webaston får vår omtanke och uppskattning just nu.

Regnet lättade framåt eftermiddagen och en tur med jollen väntade. Platsen där vi ligger skiljer sig lite från det tidigare vikarna. Den här påminner mer om en krater även om de flera hundra meter höga bergen runt oss är mer slipade av isen. Det ser ut om glaciärerna just har smält undan och lämnat isgråa och kala bergssidor i dagen.

Så fort det regnar rinner vattnet av bergssidorna i spektakulära forsar och vattenfall. I skrevor och dalar intill vattendragen växer skog och snår, annars helt kalt.

Vi rodde in i en ravin som ledde till en sötvattensjö. Tyvärr kom en fors i vägen, men det hela fick mig att tänka på Corintkanalen i Grekland, med sina branta sidor. Vi rodde ut och in i nästa öppning mellan bergen. Kom en bra bit innan det var dags att lämna jollen för att till fots klättra upp på berget. Väl uppe såg vi tre sjöar och en bra bit bort mot Stilla Havet, ja vi såg inte havet men väl den bergskam som gränsade till öppet hav.

Här och var såg berggrunden ut som grov hud. Ådringen och vecken i vad som kan liknas vid granit innehöll formationer som förde tankarna till slipskåror och runor. Vilken upptäckt, gotländska vikingar har varit här! Dokumenterade givetvis för senare analys. För att visa att vi varit på plats reste vi en stenstapel al’a Gotland högt upp på berget.

Till kvällen fick vi vår belöning i form av en fiskmiddag. Ris kokat i grönsaksbuljong, vitvinssås och sprödstekt egenfiskad abborre/gös/forell/? Köttet delade sig som torsk men smakade mer vilt, en ny smakupplevelse. Lasse sydde ett nytt fodral till livbojen och linorna som gick sönder då vi fick en sjö in i sittbrunnen på väg över Drake Passage under resan tillbaka från Antarktis.

Ingen krabba i dag heller.

6 februari
Regnet har formligen dånat mot däcket under natten. Typiskt väder där regn, sol, vindstilla och Williwaws avlöser varandra. Efter frukosten beslöt vi i alla fall att gå vidare till nästa ankringsplats, vilken fick bli ett senare beslut. Solen sken i alla fall så det kändes helt rätt. Så fort beslutet var fattat kom regnet med full kraft. På med regnställ innan jollen och linorna i land väntade.

Vi hade fyra linor till land, två lånade vi av lokala fiskare som tydligen har fasta arrangemang i vikarna. En av hade jag varit tvungen att dra högt upp på bergssluttningen för att hitta bra fäste i ett stabilt träd och nu blev det omvänd ordning, klättring i den dyblöta vegetationen och ordentligt påpälsad. Jag fick loss linan och då jag började hasandet ner tappade jag fotfästet och trodda jag skulle falla handlöst de återstående meter ner till stenstranden och jollen. Med ryggen före fick jag med ena handen tag på en rot och klarade mig lyckligtvis från att med största sannolikhet göra mig ordentligt illa.

Tillbaka till jollen öste jag regnvatten över mina leriga kläder. Som tur var hade jag min Ursuit (överlevnadsdräkten) på mig så jag var torr inpå kroppen.

Nu styrde vi mot öppningen mot Stilla Havet och med ca 15 ms möttes vi av den långa och ståtliga dyningen innan vi kunde gira styrbord och med vinden i ryggen följa i Joshua Slocums kölvatten fram mot Magellans sund. Nu bestämde vi också vilken Caleta vi vill ankra i till kvällen, Puerto King i Canal Cockburn.

Klockan är nu 21.00 och vi ligger väl ankrade i Puerto King, allt gick bra men jag fick leta bland träd och buskar innan jag hittade tillräcklig bra stammar för våra två linor. Snart väntar fiske men för att säkra en middag har jag plockar fram argentinsk oxfilé från Ushuaia. Visst har vi det svårt 🙂

Orolig natt, vackra vyer, sälar och nya krabbfiskeförsök

Natten blev orolig. Blåste williwaws varvat med vindstilla. Arianna riste och krängde då vinden kom in från sidan och ankarkättingen spändes upp och blev stum. Svårt att riktigt koppla av när det tjuter i riggen och rister i båten. Vi låg dessutom nära land åt tre håll. Vid 07.30 gick vi upp för en frukost och sedan iväg igen. Målet för dagen är den plats som beskrivningen utser till en av de finaste. Fågelvägen ca 15 Nm men vattenvägen 24 Nm då vi måste runt ett stort bergsmassiv via Canal Brecknock.

Kom att tänka på att några av er som läser min blogg ser kanaler framför er, kanaler som kanske påminner om vad vi menar med kanaler hemma i Sverige. Här är kanalerna mellan bergen upp till 5 Nm breda.
Fjordar är nog en mer beskrivande bild även om fjorden inte tar slut utan leder till nya stora fjärdar och ”channels”. Djupet varierar ner till över trehundra meter och bergen ofta 300-1000 meter höga och på sina håll ända upp till 2500 meter.
De blåste nordligt så vi bar segel vilket inte hör till vanligheten på vår färd västerut. Som oftast stöttar vi med motor eller går bara för maskin. Vi har bunkrat ordentligt med diesel just av anledningen att vinden nästan alltid är ”i näsan” eller helt uteblir. Strömmen har dessutom för vana att styra österut så för att klara dygnsdistanserna blir det ofta maskingång.

Mitt i Canal Brecknock med kurs 315⁰ och för segel ser vi helt plötsligt mängder av säl som leker efter Arianna. De är lite mindre och hoppar lekande lätt i vågorna. Jag har aldrig tidigare sett sälar som flyger i luften då de lekande lätt lattjar i vårt kölvatten. Föreställer mig att det är kutar som är fulla av lek och vill busa med oss. Jakten på bilder av Albatrosser fortsätter och precis som med sälar verkar dom veta exakt när det är dags att förvunna 🙂 Det är enklare med vattenfall.

När vi om någon dag lämnar Canal Brecknock och girar styrbord för att gå nordost i Canal Cockburn kommer vi att för första gången i Eldslandet ansluta till Joshua Slocums kölvatten. Efter att han seglat genom hela Magellans Strait 1896 drabbades han och hans Spray av en storm som pressade ner honom söderut till havs. Han lyckades ta sig tillbaka in till kusten vid Canal Cockburn, även om han först trodde han hamnat vid Cap Horn. För den som inte vet vem Slocum är så var han först med att ensam segla jorden runt, och det utan motor och med dåtidens navigationshjälpmedel. Kommer att kännas lite extra att veta att vi ansluter till hans rutt i övermorgon.

Caleta Brecknock
Vilken fantastisk Caleta/cove! Vägen in slingrade sig in utmed branta bergssidor och ganska smala sund. Vi ligger med fyra linor till land, två på var sida av Arianna plus ett ankare förut. Bergen runt oss är ganska kala och det ser ut som isen just smält undan. Forsar når viken på flera platser. Vi kunde använda en del linor som lokala fiskare lämnat. Ösregn just när vi kom och jag blev blöt då jag för första gången hoppade över att ta på mig regnstället utan bara använde friluftskläder.

Nu är det tid för crabfiske igen, nu med agn av fiskrens! Återkommer 🙂

Krabbfiske och segling till Isla Brecknock

Caleta Emelita
Det blev ingen King Crab till middag i går kväll, salt kött som bete var kanske inte bästa valet. Rasmus var snabb och googlade på King Crab och återkom med tips. Salt och torkat kött kom inte först på listan! Det skulle vara fisk, t.ex. ett fiskhuvud eller fiskrens. Nu är det bara så att vi inte fått någon fisk på länge…

Regnet fortsatte hela natten, inte regn utan ösregn, vilket märktes då jag klev ner i jollen i morse inför att vi skulle lätta ankar inför dagens distans. Jollen var fylld av regnvatten och det blev till att ösa med öskaret vi tillverkat av en tvåliters juicedunk. Vinden hade avtagit liksom regnet så det var dags att fortsätta västerut längs Canal Obrien och Canal Ballenero nu när Beagle Channel övergått i nya vattenleder. Vinden stod oss bi och vår förhoppning att nå ca 45 Nm under dagen uppfylldes. En mulen men annars fin dag med nordliga vindar.

Brecknock
I kväll ligger vi vid Isla Brecknock innanför en liten ö och platsen beskrivs som ”bombsäker” vad avser vindskydd. Ankare plus linor till den stora ön och en mindre kobbe.

På vägen hit passerade vi en fjärd som öppnade sig mot Stilla Havet och fin lång dyning rullade in. Mötte två seglare och den ena ropade upp oss på VHF för att fråga om vi hade mött Ann Margret. Jo, det hade vi och kunde medla att vi träffade dem i Puerto Williams. Glada tillrop och lycka till utväxlades. Annars bara en fiskebåt samt en större bevakningsbåt från den chilenska marinen/kustbevakningen. Vi blev uppropade tre gånger för att identifiera oss. Armadans fartyg och kuststationer vill verkligen veta att vi följer plan och att allt är väl ombord. Otroligt vänliga hela tiden.

I med det salta köttet i havet igen och nu fick vi fisk! Inte så stora men väl många. Ingen aning vad det kan vara för fisk men den ser ut som en korsning mellan forell och simpa, 10-15 cm långa. Klockan har hunnit bli mycket så det blir fiskmiddag i morgon samt agn till krabbfisket. Där vi ligger är det fem meter djupt så vi får se om krabban trivs på det djupet. Då vi var på Isla De Los Estados plockade vi upp en King Crab med håv som vi lite senare kastade igen. Så med lite tur kanske det finns krabbor här också.

Caleta Emilita på ön O´Brien

Tiden går fort och i dag är det redan den andra februari. Sedan senaste rapporten, då vi anlänt till Caleta Julia, har det regnat och blåst ordentligt. Då vi vaknade i går den 1:a februari var vädret ngt bättre och vinden hade börjat avta. Molnen hängde lågt och vi hade tolkat den något svårtolkade väderprognosen som att vinden långsamt skulle avta under dagen, varför vi avvaktade med beslut om avgång till kl 15.00. Förmiddagen ägnades därför till en utflykt upp till den lilla sjö som var belägen 15 min uppför en liten bäck.

Naturen är sannerligen spännande och annorlunda samtidigt som det finns likheter med hemma. Visa blommor påminner om arter jag känner igen. Träden däremot skiljer sig väsentligt och ser mer ut som bonsaiträd, både de stora och de små. De flesta är låga, krokiga och inte minst vindpinade, ibland växer grenarna på åt samma håll. Stora stenblock varvas av ängar och slipade bergsknallar. Isens framfart, eller rättare sagt återtåg, syns tydligt överallt. Det finna inga spår av människor annat än de eventuella stigar som bildats då fiskare och besökande seglare vandrat upp i bergen.

Klockan blev 15.00 och regnet hade upphört och vi tyckte nog att vinden också hade avtagit så vi beslöt oss för att segla vidare till nästa vik ca 22 Nm västerut. In med de två linorna från land och upp med våra två ankare, som sitter i tandem. Det fanns mycket kelp och då vi tog upp ankaret fick vi använda vår machete för att komma loss.

Kelpen
Så här beskrivs kelp i vår bibel:
”Kelp växer längs Argentinas och Chiles kuster under syd 45⁰. Det lokala namnet är Cachiyugo och Cochayuyo. Cachayugo kan bli upp till 40 m mellan rot och topp. Bladen är lite slemmiga och kan bli upp till 2 meter långa och 15 cm breda. Stjälkarna är som sega rep. Kelpen är också till stor hjälp för sjöfarare då den varnar för uppgrundningar. Kelp sliter sig ibland och driver som små öar, så stora att de ibland syns på radar.”

Inte sällan får vi kelp som fastnar i köl, roder och inte minst propellern. Då är det bara att stanna upp och försöka befria Arianna från ”bromsen”.

Caleta Julia till Caleta Emelita
Vi gick för motor i motvinden och hann inte mer än ut från Caleta Julia innan regnet kom över oss. Ytterligare två timmer senare såg vi hur vattnet en bit föröver skummade och rykte. Vinden, en Williwaw, bara kastade sig över oss med 20 ms. Vindarna följer vattenvägarna mellan bergen vilket kan medföra att det vid uddar, eller där en bred och djup vik mynnar ut i stora leden, kan medföra att vinden skiftar upp till 90 grader och samtidigt ökar.

De låga molnen och ihållande regnet begränsade sikten till kanske 500 meter som tillsammans med att sjökorten visar fel upp till en bit över 1 Nm gör navigationen till en utmaning. Radarn blir ett nödvändigt öga och hjälper oss att hålla avstånd till kända landmärken. I våra GPS-mottagare ligger båtsymbolen och spåret tvärs över öar och land, samtidigt som det stämmer bra ibland. Navigationen håller oss verkligen sysselsatta.

Tänk er att segla i en skärgård där det inte finns mobiltäckning, inte en enda sommarstuga med stort trädäck eller brygga, ingen liten hamn med affär eller glasskiosk och under fyra dygn har vi sett ett kryssningsfartyg, en fiskebåt och tre segelbåtar.
Det är en storartad känsla att få ta del av – och vördsamt anpassa sig till – naturens krafter, vara gäst i verkligheten. Vi rapporterar till Armadan (chilenska marinen) via VHF varje morgon och kväll.
Det finns stationer på några platser där det bor en tjänsteman under ett år med sin familj. Deras uppgift är bl.a. att följa oss och den plan vi angav då vi lämnade Puerto Williams.

I tillståndet, Zarpe (formulario condiciones de Zarpe de la embarcación), står det angivet för vilken rutt vi fått tillstånd. För några år sedan var många av de områden vi besöker förbjudna vatten för seglare, regler som i dag har lättats upp.

Till kvällen, klockan 20.40, ankrade vi i Caleta Emelita i Canal O´Brien och på ön Isla O´Brien. Väl klädda för ösregn gick ankringen och att få ut landlinor bra. Bra skyddad vik som ibland används av fiskare. Ute i kanalen blåste kuling men i vår vik låg vi väl skyddade, även om det trillade ner vindstötar på upp till 20 ms från bergen ovanför oss. Arianna rister till och lägger sig lite på sidan innan vinden snart avtar till kanske 2-3 ms.

Till middag blev det hemmagjord pannbiff, lök- och paprikawok samt färsk ravioli (lång hållbarhet). Släckte läslampan vid 23.30 efter att vi bestämt att ligga kvar ett dygn i väntan på bättre väder.

På morgonen insåg vi snabbt att det var rätt att stanna kvar här i dag och invänta bättring i vädret. Ropade upp Armadan och meddelade att vi ligger kvar till i morgon. På vår fråga om väderutsikterna fick vi samma besked som via vår nerkladdade väderprognos: Ösregn och Williwaws hela dagen, så det blev fix, läsa och planering i värmen under däck till ljudet av vinden och smattret från regnet på båtens däck. Lasse fäste en stor bit salt kött på en lina för att se om vi kunde få King Crab till middag om några timmar…

Hälsningar Per-Erling

Inblåsta i Caleta Julia

Den 31 jan 2015,
Caleta Beaulieu
Det kom in två båtar vid vår ankrinsplats, en polack med åtta personer ombord och en fransman som seglade ensam. Vi hade mött båda tidigare så det blev lite prat då vi möttes i jollarna eller ombord på Arianna. Delfinerna var runt jollarna så fort vi startade utombordarna. Lasse och jag gjorde en liten tur till ett vattenfall och på vägen dit nästan lyfte delfinerna jollen fram. Vid ett tillfälle ökade faktiskt varvet på motorn, så det kändes verkligen att dem puffade på oss lite grann. Hade min GoPro med så det blev en bra film!

Väderprognosen vi hämtade hem spådde ökande vind och allmänt sämre väder under morgondagen. Det innebar två alternativ, ett där vi stannade ytterligare ett dygn på samma plats eller gå upp tidigt igen och förflytta oss till en plats som innebar ännu bättre skydd för busväder. Även om det skulle blåsa på morgonen så beslöt vi oss för det senare, att gå till Caleta Julia på andra sidan Beagle Channel och någon Nm in viken Bahia Tres Brozos på Isla Gordon.

Så här beskrivs platsen i seglingsbeskrivningen (vår bibel)
”Caleta Julia
Location: Brazo NW Canal Beagle – Bahia Tres Brozos – Isla Gordon
GPS position: S 54⁰54’70 – W 69⁰47’00 (anchorage)
Chilean charts: 1203-1206-13000
Other charts: UK 554-1373*US 22032-22418
Protection: from all winds
Depth: 3 meters
Bottom: mud and kelp – very good
Shore lines: 2 to trees
Approach: narrow, but easy: GPS S 54⁰54’65 – W 69⁰46’70
Remarks: Caleta Julia is one of the best choice in the inlet; it is a small and comfortable natural pond located close to Brazo Noroeste. The cove lies on the W side, 2 miles inside the entrance, behind a small headland. An entrance channel bordered by kelp, gives access to the circular basin, the head of which has been silted up by a river. Sometimes fishermen put mooring lines along the narrow approach channel; a yacht reported that these lines prevented the access to the cove.
The best berth lies between two small promontories, one E and the other W, enclosing a basin, itself silted in the southern section. Let go the anchor pointing NW and lay out stern and bowline to the two promontories. The anchorage might be windy, but remains very safe. It freezes up completely in winter. Beware of floating line, used by fishermen and attached to a plastic bottle, which could be dangerous to a propeller. It lies in the inner cove at the designated anchorage position.
Hikers can follow the stream and reach an upper lake in 15 minutes. They can also easily access higher altitudes and enjoy the landscape offered by the glaciers of Cordillera Darwin.”

Cove, vad är då det? Jag hittar ingen bra översättning men tror det kan beskrivas som ”skyddad vik”.

Caleta Julia
Vi och polacken lämnade nästan samtidigt Caleta Beaulieu i morse. Det visade sig stämma med väderprognosen och det blåste upp till kuling och började regna. Gjorde inte så mycket då det var en kort distans till Caleta Julia och när vi närmade oss målet avtog vinden och himlen sprack upp. Viken, eller cove som den ibland kallas i beskrivningarna, var helt i linje med förväntningarna med den beskrivning vi läst. Ankringen (kl 12.00) gick bra och jag, som alltid, fick ro in med linorna till land. En spännande och rolig uppgift eftersom jag alltid blir första att sätta ner foten på nya platser 🙂

Att det skulle blåsa och regna stämde bra. Hela dagen har det regnat och tjutit i riggen då vinden legat kring 12-16 ms. Det blev en dag under däck och tillfälle till bildrensning mm. Hur det låter när Lasse jobbar med Photoshop ska jag inte återge här, men resultatet tror jag många kommer att få glädje av framöver. Han har många fina filmer och bilder från seglingen så här långt. För min del väntar jag med redigering och val av bilder som ska sparas till jag är hemma igen.

Slutar det bara regna och vinden minskar något blir det en tur i land. Vill gärna följa tipset i seglingsbeskrivningen och klättra upp på höjden ovanför oss. Fortsätter det dåliga vädret blir vi kvar ett dygn till och då får även klättringen invänta morgondagen. Nu dags för dagliga vädret och mailsändning.