Orolig natt, vackra vyer, sälar och nya krabbfiskeförsök

Natten blev orolig. Blåste williwaws varvat med vindstilla. Arianna riste och krängde då vinden kom in från sidan och ankarkättingen spändes upp och blev stum. Svårt att riktigt koppla av när det tjuter i riggen och rister i båten. Vi låg dessutom nära land åt tre håll. Vid 07.30 gick vi upp för en frukost och sedan iväg igen. Målet för dagen är den plats som beskrivningen utser till en av de finaste. Fågelvägen ca 15 Nm men vattenvägen 24 Nm då vi måste runt ett stort bergsmassiv via Canal Brecknock.

Kom att tänka på att några av er som läser min blogg ser kanaler framför er, kanaler som kanske påminner om vad vi menar med kanaler hemma i Sverige. Här är kanalerna mellan bergen upp till 5 Nm breda.
Fjordar är nog en mer beskrivande bild även om fjorden inte tar slut utan leder till nya stora fjärdar och ”channels”. Djupet varierar ner till över trehundra meter och bergen ofta 300-1000 meter höga och på sina håll ända upp till 2500 meter.
De blåste nordligt så vi bar segel vilket inte hör till vanligheten på vår färd västerut. Som oftast stöttar vi med motor eller går bara för maskin. Vi har bunkrat ordentligt med diesel just av anledningen att vinden nästan alltid är ”i näsan” eller helt uteblir. Strömmen har dessutom för vana att styra österut så för att klara dygnsdistanserna blir det ofta maskingång.

Mitt i Canal Brecknock med kurs 315⁰ och för segel ser vi helt plötsligt mängder av säl som leker efter Arianna. De är lite mindre och hoppar lekande lätt i vågorna. Jag har aldrig tidigare sett sälar som flyger i luften då de lekande lätt lattjar i vårt kölvatten. Föreställer mig att det är kutar som är fulla av lek och vill busa med oss. Jakten på bilder av Albatrosser fortsätter och precis som med sälar verkar dom veta exakt när det är dags att förvunna 🙂 Det är enklare med vattenfall.

När vi om någon dag lämnar Canal Brecknock och girar styrbord för att gå nordost i Canal Cockburn kommer vi att för första gången i Eldslandet ansluta till Joshua Slocums kölvatten. Efter att han seglat genom hela Magellans Strait 1896 drabbades han och hans Spray av en storm som pressade ner honom söderut till havs. Han lyckades ta sig tillbaka in till kusten vid Canal Cockburn, även om han först trodde han hamnat vid Cap Horn. För den som inte vet vem Slocum är så var han först med att ensam segla jorden runt, och det utan motor och med dåtidens navigationshjälpmedel. Kommer att kännas lite extra att veta att vi ansluter till hans rutt i övermorgon.

Caleta Brecknock
Vilken fantastisk Caleta/cove! Vägen in slingrade sig in utmed branta bergssidor och ganska smala sund. Vi ligger med fyra linor till land, två på var sida av Arianna plus ett ankare förut. Bergen runt oss är ganska kala och det ser ut som isen just smält undan. Forsar når viken på flera platser. Vi kunde använda en del linor som lokala fiskare lämnat. Ösregn just när vi kom och jag blev blöt då jag för första gången hoppade över att ta på mig regnstället utan bara använde friluftskläder.

Nu är det tid för crabfiske igen, nu med agn av fiskrens! Återkommer 🙂

Krabbfiske och segling till Isla Brecknock

Caleta Emelita
Det blev ingen King Crab till middag i går kväll, salt kött som bete var kanske inte bästa valet. Rasmus var snabb och googlade på King Crab och återkom med tips. Salt och torkat kött kom inte först på listan! Det skulle vara fisk, t.ex. ett fiskhuvud eller fiskrens. Nu är det bara så att vi inte fått någon fisk på länge…

Regnet fortsatte hela natten, inte regn utan ösregn, vilket märktes då jag klev ner i jollen i morse inför att vi skulle lätta ankar inför dagens distans. Jollen var fylld av regnvatten och det blev till att ösa med öskaret vi tillverkat av en tvåliters juicedunk. Vinden hade avtagit liksom regnet så det var dags att fortsätta västerut längs Canal Obrien och Canal Ballenero nu när Beagle Channel övergått i nya vattenleder. Vinden stod oss bi och vår förhoppning att nå ca 45 Nm under dagen uppfylldes. En mulen men annars fin dag med nordliga vindar.

Brecknock
I kväll ligger vi vid Isla Brecknock innanför en liten ö och platsen beskrivs som ”bombsäker” vad avser vindskydd. Ankare plus linor till den stora ön och en mindre kobbe.

På vägen hit passerade vi en fjärd som öppnade sig mot Stilla Havet och fin lång dyning rullade in. Mötte två seglare och den ena ropade upp oss på VHF för att fråga om vi hade mött Ann Margret. Jo, det hade vi och kunde medla att vi träffade dem i Puerto Williams. Glada tillrop och lycka till utväxlades. Annars bara en fiskebåt samt en större bevakningsbåt från den chilenska marinen/kustbevakningen. Vi blev uppropade tre gånger för att identifiera oss. Armadans fartyg och kuststationer vill verkligen veta att vi följer plan och att allt är väl ombord. Otroligt vänliga hela tiden.

I med det salta köttet i havet igen och nu fick vi fisk! Inte så stora men väl många. Ingen aning vad det kan vara för fisk men den ser ut som en korsning mellan forell och simpa, 10-15 cm långa. Klockan har hunnit bli mycket så det blir fiskmiddag i morgon samt agn till krabbfisket. Där vi ligger är det fem meter djupt så vi får se om krabban trivs på det djupet. Då vi var på Isla De Los Estados plockade vi upp en King Crab med håv som vi lite senare kastade igen. Så med lite tur kanske det finns krabbor här också.

Caleta Emilita på ön O´Brien

Tiden går fort och i dag är det redan den andra februari. Sedan senaste rapporten, då vi anlänt till Caleta Julia, har det regnat och blåst ordentligt. Då vi vaknade i går den 1:a februari var vädret ngt bättre och vinden hade börjat avta. Molnen hängde lågt och vi hade tolkat den något svårtolkade väderprognosen som att vinden långsamt skulle avta under dagen, varför vi avvaktade med beslut om avgång till kl 15.00. Förmiddagen ägnades därför till en utflykt upp till den lilla sjö som var belägen 15 min uppför en liten bäck.

Naturen är sannerligen spännande och annorlunda samtidigt som det finns likheter med hemma. Visa blommor påminner om arter jag känner igen. Träden däremot skiljer sig väsentligt och ser mer ut som bonsaiträd, både de stora och de små. De flesta är låga, krokiga och inte minst vindpinade, ibland växer grenarna på åt samma håll. Stora stenblock varvas av ängar och slipade bergsknallar. Isens framfart, eller rättare sagt återtåg, syns tydligt överallt. Det finna inga spår av människor annat än de eventuella stigar som bildats då fiskare och besökande seglare vandrat upp i bergen.

Klockan blev 15.00 och regnet hade upphört och vi tyckte nog att vinden också hade avtagit så vi beslöt oss för att segla vidare till nästa vik ca 22 Nm västerut. In med de två linorna från land och upp med våra två ankare, som sitter i tandem. Det fanns mycket kelp och då vi tog upp ankaret fick vi använda vår machete för att komma loss.

Kelpen
Så här beskrivs kelp i vår bibel:
”Kelp växer längs Argentinas och Chiles kuster under syd 45⁰. Det lokala namnet är Cachiyugo och Cochayuyo. Cachayugo kan bli upp till 40 m mellan rot och topp. Bladen är lite slemmiga och kan bli upp till 2 meter långa och 15 cm breda. Stjälkarna är som sega rep. Kelpen är också till stor hjälp för sjöfarare då den varnar för uppgrundningar. Kelp sliter sig ibland och driver som små öar, så stora att de ibland syns på radar.”

Inte sällan får vi kelp som fastnar i köl, roder och inte minst propellern. Då är det bara att stanna upp och försöka befria Arianna från ”bromsen”.

Caleta Julia till Caleta Emelita
Vi gick för motor i motvinden och hann inte mer än ut från Caleta Julia innan regnet kom över oss. Ytterligare två timmer senare såg vi hur vattnet en bit föröver skummade och rykte. Vinden, en Williwaw, bara kastade sig över oss med 20 ms. Vindarna följer vattenvägarna mellan bergen vilket kan medföra att det vid uddar, eller där en bred och djup vik mynnar ut i stora leden, kan medföra att vinden skiftar upp till 90 grader och samtidigt ökar.

De låga molnen och ihållande regnet begränsade sikten till kanske 500 meter som tillsammans med att sjökorten visar fel upp till en bit över 1 Nm gör navigationen till en utmaning. Radarn blir ett nödvändigt öga och hjälper oss att hålla avstånd till kända landmärken. I våra GPS-mottagare ligger båtsymbolen och spåret tvärs över öar och land, samtidigt som det stämmer bra ibland. Navigationen håller oss verkligen sysselsatta.

Tänk er att segla i en skärgård där det inte finns mobiltäckning, inte en enda sommarstuga med stort trädäck eller brygga, ingen liten hamn med affär eller glasskiosk och under fyra dygn har vi sett ett kryssningsfartyg, en fiskebåt och tre segelbåtar.
Det är en storartad känsla att få ta del av – och vördsamt anpassa sig till – naturens krafter, vara gäst i verkligheten. Vi rapporterar till Armadan (chilenska marinen) via VHF varje morgon och kväll.
Det finns stationer på några platser där det bor en tjänsteman under ett år med sin familj. Deras uppgift är bl.a. att följa oss och den plan vi angav då vi lämnade Puerto Williams.

I tillståndet, Zarpe (formulario condiciones de Zarpe de la embarcación), står det angivet för vilken rutt vi fått tillstånd. För några år sedan var många av de områden vi besöker förbjudna vatten för seglare, regler som i dag har lättats upp.

Till kvällen, klockan 20.40, ankrade vi i Caleta Emelita i Canal O´Brien och på ön Isla O´Brien. Väl klädda för ösregn gick ankringen och att få ut landlinor bra. Bra skyddad vik som ibland används av fiskare. Ute i kanalen blåste kuling men i vår vik låg vi väl skyddade, även om det trillade ner vindstötar på upp till 20 ms från bergen ovanför oss. Arianna rister till och lägger sig lite på sidan innan vinden snart avtar till kanske 2-3 ms.

Till middag blev det hemmagjord pannbiff, lök- och paprikawok samt färsk ravioli (lång hållbarhet). Släckte läslampan vid 23.30 efter att vi bestämt att ligga kvar ett dygn i väntan på bättre väder.

På morgonen insåg vi snabbt att det var rätt att stanna kvar här i dag och invänta bättring i vädret. Ropade upp Armadan och meddelade att vi ligger kvar till i morgon. På vår fråga om väderutsikterna fick vi samma besked som via vår nerkladdade väderprognos: Ösregn och Williwaws hela dagen, så det blev fix, läsa och planering i värmen under däck till ljudet av vinden och smattret från regnet på båtens däck. Lasse fäste en stor bit salt kött på en lina för att se om vi kunde få King Crab till middag om några timmar…

Hälsningar Per-Erling

Inblåsta i Caleta Julia

Den 31 jan 2015,
Caleta Beaulieu
Det kom in två båtar vid vår ankrinsplats, en polack med åtta personer ombord och en fransman som seglade ensam. Vi hade mött båda tidigare så det blev lite prat då vi möttes i jollarna eller ombord på Arianna. Delfinerna var runt jollarna så fort vi startade utombordarna. Lasse och jag gjorde en liten tur till ett vattenfall och på vägen dit nästan lyfte delfinerna jollen fram. Vid ett tillfälle ökade faktiskt varvet på motorn, så det kändes verkligen att dem puffade på oss lite grann. Hade min GoPro med så det blev en bra film!

Väderprognosen vi hämtade hem spådde ökande vind och allmänt sämre väder under morgondagen. Det innebar två alternativ, ett där vi stannade ytterligare ett dygn på samma plats eller gå upp tidigt igen och förflytta oss till en plats som innebar ännu bättre skydd för busväder. Även om det skulle blåsa på morgonen så beslöt vi oss för det senare, att gå till Caleta Julia på andra sidan Beagle Channel och någon Nm in viken Bahia Tres Brozos på Isla Gordon.

Så här beskrivs platsen i seglingsbeskrivningen (vår bibel)
”Caleta Julia
Location: Brazo NW Canal Beagle – Bahia Tres Brozos – Isla Gordon
GPS position: S 54⁰54’70 – W 69⁰47’00 (anchorage)
Chilean charts: 1203-1206-13000
Other charts: UK 554-1373*US 22032-22418
Protection: from all winds
Depth: 3 meters
Bottom: mud and kelp – very good
Shore lines: 2 to trees
Approach: narrow, but easy: GPS S 54⁰54’65 – W 69⁰46’70
Remarks: Caleta Julia is one of the best choice in the inlet; it is a small and comfortable natural pond located close to Brazo Noroeste. The cove lies on the W side, 2 miles inside the entrance, behind a small headland. An entrance channel bordered by kelp, gives access to the circular basin, the head of which has been silted up by a river. Sometimes fishermen put mooring lines along the narrow approach channel; a yacht reported that these lines prevented the access to the cove.
The best berth lies between two small promontories, one E and the other W, enclosing a basin, itself silted in the southern section. Let go the anchor pointing NW and lay out stern and bowline to the two promontories. The anchorage might be windy, but remains very safe. It freezes up completely in winter. Beware of floating line, used by fishermen and attached to a plastic bottle, which could be dangerous to a propeller. It lies in the inner cove at the designated anchorage position.
Hikers can follow the stream and reach an upper lake in 15 minutes. They can also easily access higher altitudes and enjoy the landscape offered by the glaciers of Cordillera Darwin.”

Cove, vad är då det? Jag hittar ingen bra översättning men tror det kan beskrivas som ”skyddad vik”.

Caleta Julia
Vi och polacken lämnade nästan samtidigt Caleta Beaulieu i morse. Det visade sig stämma med väderprognosen och det blåste upp till kuling och började regna. Gjorde inte så mycket då det var en kort distans till Caleta Julia och när vi närmade oss målet avtog vinden och himlen sprack upp. Viken, eller cove som den ibland kallas i beskrivningarna, var helt i linje med förväntningarna med den beskrivning vi läst. Ankringen (kl 12.00) gick bra och jag, som alltid, fick ro in med linorna till land. En spännande och rolig uppgift eftersom jag alltid blir första att sätta ner foten på nya platser 🙂

Att det skulle blåsa och regna stämde bra. Hela dagen har det regnat och tjutit i riggen då vinden legat kring 12-16 ms. Det blev en dag under däck och tillfälle till bildrensning mm. Hur det låter när Lasse jobbar med Photoshop ska jag inte återge här, men resultatet tror jag många kommer att få glädje av framöver. Han har många fina filmer och bilder från seglingen så här långt. För min del väntar jag med redigering och val av bilder som ska sparas till jag är hemma igen.

Slutar det bara regna och vinden minskar något blir det en tur i land. Vill gärna följa tipset i seglingsbeskrivningen och klättra upp på höjden ovanför oss. Fortsätter det dåliga vädret blir vi kvar ett dygn till och då får även klättringen invänta morgondagen. Nu dags för dagliga vädret och mailsändning.

Upplevelserna fortsätter

Fortsättning från föregående inlägg…
Nu vet jag hur det hänger ihop med den mjölkiga vattenytan. Det är det söta smältvattnet som flyter ovanpå det salta vattnet. Vi tog en tur med jollen uppför floden som leder från glaciären. Vattnet i floden var också helt grå-blåaktigt, vi såg inte botten ens när jollen fastnade på uppgrundningarna. Dessvärre kom vi inte så långt eftersom strömmen var på tok för stark men det var ändå en intressant tur. Jag smakade på vattnet inne i viken där vi ankrat, det var sötvatten i ytskiktet eftersom sötvatten flyter ovanpå det salta. Märkligt att se hur det klara saltvattnet blev synligt så for jag rörde runt med jollens åra.

Vi försökte komma till kojs någorlunda i tid eftersom den nya dygnsrytmen innebär att vi stiger upp kl 06.00 för att innan frukost komma iväg medan vädret är bra. Middagen blev en korv och grönsakswok med ris och stekta tomater. Jag hittade ett halvt kålhuvud som lyckats undkomma matlagningen sedan innan vi lämnade för Antarktis. Strimlat tillsammans med lök och vitlök blev det riktigt bra. En bit gammal ost på tomaterna samt dragon som det finns mycket av i förrådet.

30 januari
Morgonen började vid sextiden med att vi bara fick på oss kläderna för att sedan lossa landförtöjningarna och lätta ankar. Helt stilla på vattnet och medström. Om jag försökte fotografera fåglar på väg till och från Antarktis försöker jag nu få bilder på vattenfall som på båda sidor av Beagle Channel störtar ner från de snöklädda bergen som omger oss, då vi för motor sakta glider fram i den sagolika miljön.

Vi möter två fartyg på väg mot dagens ankringsplats, en fiskebåt och ett kryssningsfartyg. Kryssningsfartyget ser så litet ut under den massiva bakgrunden, trots att hon är tvåhundra meter lång enlig AIS. Dagens mål heter Caletta Beaulieu och innebär ca 20 Nm färd. Vi passerar ett par glaciärer och flera stora vattendrag och vattenfall.

När vi ska gå in genom en ganska smal öppning i ett grus- och stenrev måste vi gå efter radarn. Vi har tre olika GPS:er, alla med olika program och kortleverantörer och samtliga visade helt fel. En av dessa visade fel på en Nm. Nu vet vi också att GPS-signalerna verkar vara bristfälliga. Det hela gick bra och vi har ankrat vid en halvö som heter Punta Storaker, jo den heter faktiskt så. Man kan nästan tro att det vara gotlänningar här före oss 🙂 Fjorden heter Pia och viken Caletta Beauliu.

Just som vi rundade Storaker möttes vi av fem delfiner som glatt hälsade oss välkomna genom att vilt leka runt Arianna. När vi närmade oss ankringsplatsen kändes det som dom ville visa oss den bästa platsen. Väl skyddade från alla vindar blickar vi ut mot 2500 meter höga toppar och två glaciärer som ”rinner” ner i fjorden. Lösa isklumpar (glowlers) lossnar hela tiden och driver ut från iskanten. I Antarktis var vattnet nollgradigt och isen smälte långsamt medan här är vattnet 8-9 grader vilket gör att vi inte har några problem med is, i alla fall inte där vi ligger nu.

Då vi startade tidigt i morse kom vi fram i god tid på dagen. Vid lunch klättrade vi upp på en höjd. Vilken utsikt! Fjorden, ankringsplatsen, glaciären och en bit bort ett 2500 meter hög bergstopp, insvept i solbelyst kallt dis. Väl nere igen letade vi efter det träd som skulle finnas vid stranden, ett träd där seglare satt upp små brädbitar eller annat som diskret berättade om att man varit här. Hittade bara en liten brädbit som fästs på en trädstam med inskriptioner av en yacht som var här december 2013. I kväll är det Arianna som kommer upp med dagens datum.

Sommarkänsla i Caletta Ferrari

28 januari, Beagle Channel
I morse vid 09.30 lämnade vi Puerto Williams för sista gången efter att ha besökt hamnen vid tre tillfällen. Som jag berättat tidigare har seglare satt upp flaggor i taket inne i baren som finns i det vrak vi förtöjt invid. I går var det vi som satte upp en svensk flagga med hjälp av häftpistol. Hittade en ledig plats förut som passade Lasses slitna flagga från seglingen hit. På flaggan står det nu Arianna af Valleviken, Gotland och våra tre namn plus årtal och datum för seglingen Antarktis fram och åter. Sedan tidigare finns fyra svenska flaggor, Journeyman fr 2012, S/Y Nemo of Sweden 2012, S/Y Orca 2013 samt Dawnbreaker 2012. Hittade inte flaggan från Northen Light med Rolf och Debora Bielke som jag vet varit här tidigare.

Nu är det Chile som gäller framöver. Vinden var ganska svag och västlig så det blev motorgång med kurs västerut mot och förbi Ushuaia, för ca två veckors segling genom Beagle och kanaler och övärlden på rutten mot Magellans Strait och Punta Arenas.

Efter två lite längre stop i Ushuaia tycker jag mig ha lärt känna staden i alla fall lite grann. För en månad sedan var det endast ett namn och jag visste inte mycket om världens sydligaste stad. Argentina och kanske framför allt i Ushuaia präglas till stora delar av det faktum att Malvinas/Falklandsöarna är engelsk och att Argentina förlorade kriget om ögruppen 1982. De flesta platser i hamnområdet var uppkallade efter Malvinas och kriget. Gator, torg, parker, bar alla namn med anknytning till datum och Malvinas. Ett stort monument låg intill strandkanten, en brinnande låga tillsammans med namn på alla stupade påminde ständigt om 1982.

Den fortsatta seglingen kommer bli inomskärs, där skären kommer att vara upp till flera tusen meter höga och ibland snötäckta eller med glaciärer ”rinnande” ner mot stranden. Ser verkligen fram mot den fortsatta seglingen genom Beagle och Magellans och Punta Arenas, där jag påbörjar min resa tillbaka till vardagen. Precis som i Antarktis blir det nu naturhamnar som gäller. Ankare och linor in till land för det mesta då de skyddade platserna ofta är mindre och därför inte tillåter att ”svinga” runt ankaret. Även om avståndet till land kan vara hundra meter måste Arianna tjudras väl då vindbyar på kort tid kan öka till 25 ms när luften rasar ner från bergssidorna.

Caletta Ferrari
Vid 18.30 ankrade vi i Cta. Ferrari, 5 Nm in i en vik på norrsidan av Beagle Channel. Snöklädda bergstoppar kantade vår väg in till ankringsplatsen. Till vår hjälp har vi en ”bibel”, Patagonia & Tierra del Fuego Nautical Guide 2nd Edition. Boken är skriven av ett par som under en rad av år har seglat runt i och utforskat södra Patagonien. Deras samlade kunskaper finns nu nedskrivna i över 700 sidor med beskrivningar över områden och bra ankringsplatser. Dom har gjort ett digert arbete med uppmätning av djup och tecknat nya kort/kartor och beskrivningar med GPS-koordinater, vilket är till ovärderlig hjälp eftersom de vanliga sjökorten har stora brister. Öar och kustlinjer ligger inte sällan 0,1-1 Nm fel. Då vi ankrade på kvällen var vår båtsymbol i navigatorn långt upp på land och spåret i kortet in i viken låg också delvis på land. Så för att navigera säkert måste vi hela tiden ha visuell koll eller gå med radarn som ögon.

Det kom in ytterligare en seglare någon timme efter oss. Vi träffade dem lite senare, då vi gjorde en promenad på stranden. Nere vid strandkanten låg några rätt övergivna och förfallna små hus. I ”bibeln” stod det att man kunde hyra hästar här men allt såg så övergivet ut. Jag frågade dom vi mötte om de visste något om platsens historia. Alla tre bodde i Chile, två i Punta Arenas och den tredje i Santiago. Dom seglade med de två brödernas pappa och hade besökt Ferrari en gång tidigare, tror det var förra året.

Vi fick veta att det till helt nyligen hade bott en man där som fångade vilda hästar och boskap. Han tämjde hästarna och sålde kött till bl.a. fiskare i området. Jag tror helt enkelt han hade flyttat in i en sedan tidigare övergiven ranch. Omgivningen talade för att det bedrivits något form av jordbruk/hacienda då det fanns stora ytor med ängar mellan bergen. Lite kusligt att se alla spår av verksamhet, inhägnader så som det ser på film där man tämjer hästar eller har rodeo.

Nu var det stora markområdet nationalpark och mannen var borttvingad från ”sin” verksamhet.

Sommaräng
På ängarna där vi vandrade växte prästkragar och en hel del andra blomster som gjorde att det kändes som att vandra runt på en midsommaräng i Sverige. Gräset och blommor var midjehögt och pollen yrde i luften. Prosit!

Vattnet
Vattnet runt Arianna var mjölkigt, knappt någon sikt alls. Både Lasse och jag funderar på vad det kan vara som orsaken och kan bara tolka det som att smältvattnet från bergen för med sig fint stoft, eller om det är kalkaktiga bergarter, ut i viken och fjorden. Hoppas träffa någon som kan förklara, eller om det rentav står i boken. Återkommer.

29 januari
Rytmen i vinden säger att det är stilla på förmiddagen och börjar blåsa vid 14.00, för det mesta. Eftersom det är västliga vindar som dominerar bör vi som seglar västerut göra distans på förmiddagen medan dom som styr österut vill segla med vinden i ryggen på eftermiddagen. Sagt och gjort, upp kl 06.00 för att ta oss till Caleta Ollo som ligger ca 24 Nm västerut och efter att leden delar sig som ett Y. Vi väljer den norra leden då den har de flesta fina vikarna med flera mäktiga glaciärer som når ned till vikarnas inre delar. Det stämde väl med planeringen. Vi fick en fin resa för motor och i princip vindstilla.

Framme redan kl 11.30 i strålande solsken, en magisk plats dit tre andra båtar redan ankrat. Snart dags för en tur med jollen och en promenad utmed stranden. Kanske går det att komma upp en bit på bergssidan för några bilder på viken och Arianna.

Hälsningar Per-Erling

Ushuaia i sommarstämning

ushuaia2
23 jan 2015
Skrev jag att det är varannandagsväder? I går grått,några droppar regn och upp till 20 ms i vindbyarna. Natten blev tyst, inget vinande i riggen eller ryckande i förtöjningarna. Morgonen hälsade oss med stilla vatten och strålande sol. Frukost och sedan sätta fart med bunkring av diesel. Nu var det viktigt att bevaka att vi verkligen får Eurodiesel. Enligt vår kontaktperson på piren hade det kommit en last med findiesel till Ushuaia i går. Kanske tursamt för oss är många båtar på annat håll så vi har lyckats kapa åt oss 480 liter. Via slangar och en pump har vi tankat över vår ”findiesel” till Arianna från tvåhundralitersfat som vi rullat ut på piren. Av någon anledning är det väldigt lätt att på diesel på ställen man inte vill ha den. Allt gick bra, förutom lite spill såklart, och nu har vi dessutom 130 liter i dunkar på däck inför den fortsatta färden väster ut för att om ca två veckor komma till nästa plats där det finns möjlighet att handla mat eller diesel.

Lite speciell dag i dag, det är dags att presenter magasinet Gotland 2015 samt den reklamfilm för Gotland som vi på Destination Gotland producerat tillsammans med Hill Marketing och Ligistfilm under hösten. Nu var det dags att visa för alla intresserade på ön och här sitter jag och undrar hur det går, spännande som ni förstår att invänta hemmamarknadens recensioner. Har lagt rätt mycket tid på att, via det nästan obefintliga Internet och WiFi som finns på hamnplan, försöka följa reaktionerna via Facebook. Verkar på kommentarerna som att filmen uppskattas. Tack arbetskamrater och gänget på Hill! Fick bassning av dotter som märkte att jag trålade på FB när jag var ledig:-)

25 jan 2015
I går lördag gick vi på Ushuaias museum som skildrar områdets historia fram till i dag. Museet är inrymt i det gamla fängelset som byggdes i början av 1900-talet. Byggnaden hade fem paviljonger som alla anslöt till en centrumbyggnad. Två våningar och totalt 79 celler i varje paviljong. Såg ut som fängelser gör i amerikanska filmer med öppning i golvet på övervåningen (loftgång). Som mest fanns det 600 fångar fördelat på totalt 380 celler, trots att det var byggt som singelceller. Fängelset stängdes 1947.

Nu var fyra av fem paviljonger förvandlade till museum och utställningslokaler. En paviljong som minne över fängelset men i övrigt historia och konst.
Den första delen omfattade den period som inleddes med att de första sjöfararna kom hit på 1500-talet, varvat med information om Yahgan, ursprungsbefolkningen. Ferdinand Magellan kom hit som första Europe 1520 med sitt segelfartyg Trinidad, en Carrack. Före honom hade två fartyg rapporterat att det kunde finns en väg mellan de två oceanerna. Magellan visade att det stämde och vattenvägarna mellan Atlanten och Stilla Havet uppkallades efter honom. Han döpte också landmassan söder om Estrecho de Magallanes till Tierra del Fuegos (The Land of Fire eller som vi säger Eldslandet). Fina modeller av fartyg ända fram till dagens moderna isbrytare fanns utställda.
ushuaia3
En avdelning handlade om Antarktis och alla expeditioner med blandade resultat. Ett rum ägnades åt strapatserna där Nordenskjöld blev räddad av en båt under argentinsk flagg i början av 1900-talet. Det finns många dramatiska berättelser från resor till den del av världen som inte passar för människor.

ushuaia4

Helt plötsligt står jag framför en bild, och en karta, på det vrak i Enterprise Island. Samma vrak som vi legat förtöjda vid för inte så länge sedan. Jag skrev då att jag trodde det var en dansk båt men nu vet jag bättre. Så här ligger det till.
Vraket efter Guvernoren ligger i hamnen Svend Foyd, Enterprise Island i Antarktis. Fartyget var ursprungligen byggt i England 1891 för transport av boskap. Ett norsk företag köpte fartyget 1911 och byggde om henne till en flytande ”state-of-the-art floating factory”. Eld bröt ut i kokeriet ombord den 27 januari 1915 och hon blev totalt förstörd. Man försökt rädda fartyget genom att sätta henne på grund nära glaciären men hon sjönk med fören på ett grund och aktern på 30 m djup.
Enterprise Island, eller som den också kallas Isla Nansen Norte, är namngiven efter de ”enterprising whalers” som fångade val i området och processade fram olja mm på flytande fabriker mellan 1918-1930. Guvernoren var den mest effektiva flytande fabriken för att ta hand om alla de valar som fångades varje år under november till mars. Hon processade fram olja från fett, kött och ben. Guvernoren hade också kapacitet att bearbeta guano.

Väl tillbaka till vår hamn och Arianna blev tillfrågade av Rosanne, en trevlig kvinna i femtioårsåldern som är allt i allo i yachtklubben, om vi ville köpa ett kilo King Crab. Priset i svenska kronor var tvåhundra för ett ett kilo. Lasse och jag tittade på varandra och vi nickade. King Crab är den lokala delikatessen och säsongen är just på väg att avslutas så det kanske sista chansen. Både Lasse och jag såg hela och taggiga krabbor framför oss och blev häpna när det visade sig att vi fick ett kilo färdigkokt och rensat krabbkött. Vi bjöd in Rosanne på ett glas vin och fick samtidigt höra hennes historia. Hon och hennes man seglade runt i världen under 12 år och fick en dotter under tiden. Hon är ursprungligen från norra Argentina och har nu förälskat sig i Ushuaia och Tierra del Fuego, där hon bor sedan några år tillbaka tillsammans med sin engelska man och utflugen dotter. Till middag vid 21-tiden blev det en enkel sallad på krabba, tomater, citron och litet majonnäs, supergott!

ushuaia1

I dag söndag tog vi en hyrbil upp bland bergen för att få se mer av området kring Ushuaia. Det finns en väg, nr 3, som går från norra Argentina ner till Ushuaia. Vägen går rakt igenom Eldslandet och är den enda väg som finns, vid sidan av små vägliknande avstickare. Fantastisk upplevelse att köra den ringlande och emellanåt ganska smala vägen utmed bergskanter och djupa dalar. Enormt vackert med de snötäckta topparna som omgav dalgångar och vattendrag. Känns som det borde finnas fina fiskevatten här. Tycker mig ha sett ngt program om just öringsfisket i Patagonien.

I morgon blir sista dagen i Ushuaia. Planen är att segla tillbaka till Puerto Williams i Chile på tisdag för att klarera in. I morgon 08.15 vår tid, 12.15 svensk tid, har Joakim Åstrand på Radio Gotland bett Lasse vara beredd på ett telefonsamtal.

Andra dagen i Ushuaia

lasse_sagar
Då vi anlände hit kvällen den 19:e januari blåste det upp till 18 sekundmeter, i går helt vindstilla och sommarfint och i dag upp till 20 sekundmeter igen. Arianna lutar vid kajen som om vi låg på kryss till havs. Vinden rasar ner från bergen, ibland kallat för ”Williwaws”.

Dagen fram till lunch har vi röjt ombord, dammsugit och torkat durken. När Kalle letade fram dammsugare i förpiken uppenbarade sig en efterlängtad liten flaska, diskmedlet som vi letat efter så länge! Flaskan hade rymt från ett skåp där vi också lagrade matvaror och trillat ur vid något tillfälle och lagt sig bakom lagret av kapell- och segelduk.

Nu planering av diverse inköp som måste göras inför fortsättningen fram till mitten av februari. Vi kommer inte att använda samma leverantör av diesel efter att ha fått smutsig sådan senast vi tankade här. Vi hyr en bil och kombinerar inköp med utflykter.

Ett ”fönster” i taket på Ariannas dog house installeras för att kunna se storseglet då man sitter under skydd i dåligt väder. Igår inhandlades en sticksåg som nu kommer väl till pass. Ombord fanns redan plexiglas och slipmaskin i ”bra-att-ha”-facket. Frågan är nu bara om tätningsmassan räcker, om inte får det bli en promenad till någon butik i stan.

Kalle lämnar oss i kväll för att få några dagar i Buenos Aires innan han flyger vidare över Atlanten och hem till Värmdö. Det har varit trevligt att lära känna Lasses son och vi kommer säkert att ha kontakt framöver, vi har ju varit med om fantastiska upplevelser tillsammans. Nu är vi två som seglar vidare västerut i den chilenska ö-världen. Det ska bli spännande att få uppleva mer av Patagonien, vilket jag ska försöka skriva mer om efter att vi lämnar Ushuaia den 25 eller 26 januari.

Hälsningar Per-Erling

Stilla frukost

Vi vaknade vid åttatiden för en frukost på ett stillastående bord. Bryggkaffe, rostat bröd och juice och allt på samma gång, fint. Kl 10.00 var vi kallade till hamnkontoret, tullen och imigration, vilka givetvis inte ligger på samma plats.

Blir lite roligt med den omfattande administrationen där det ställs mängder av för oss konstiga frågor, som mängden diesel och vatten ombord. Inte ord engelska och ju mer vi frågar ju snabbare och utförligare tar den annars så goa tjänstemannen om allt från början. Till slut tas de olika stämplarna fram och alla papper signeras med finess. Rummet fullt av män som bär papper och diskuterar med varandra. Vi har haft med två kvinnliga tjänstemän och båda bara tittade på pappren, högg tag i stämplarna och allt var klart på någon minut, med ett stort leende.

Efter en timmes klarerande vandrade vi över till det lokala museet där det enligt vad vi hört i hamnen skulle finnas bra internet. Museet var väldigt intressant och beskrev den lokala historien från 7000 år tillbaka. Fantastiska människor som levde här fram till att Europas utsända tog över.

Jag fick med mig en bok på engelska som jag med intresse skall läsa under seglingen vidare i Beagle Channel och Estrecho de Magellanes. Då museet var så intressant och vi hade som plan, samt meddelat Armadan, att lämna 14.00 för att gå de 26 Nm till Ushuaia blev det ändå trots allt tillräckligt med tid till mail och FB mm.

Spännande att för första gången sedan den 26 dec få vittja inkorgen. Tack för alla trevliga o positiva kommentarer till min blogg, verkligen inspirerande med feedback. Jag provade att ringa familjen via Facetime och fick tag på dottern Amanda som satt i en bil mellan Östersund och Åre samt sonen Rasmus som just nu är på Gotland. Tyvärr misslyckades jag nå hustru Maria och sonen Fredrik. Märkligt att det går att hitta en bil som far fram i svenska fjällvärlden. Fick iväg några bilder som jag hoppas blir bra även om jag tunnat ur dem en hel del för att passa ”smalbandet”.

Nu väntar några dagars arbete med Arianna under tiden vi ligger i Ushuaia. Finns en lista vi fyllt på vartefter, en lista som tycks svälla då vi ständigt ser lösningar som kan göra livet ombord enklare/smartare. Kalle flyger tillbaka till Sverige den 25:e jan och därefter fortsätter Lasse och jag vidare västerut. Ännu väntar fantastiska upplevelser i de ringlande vattenlederna och genom fantastisk natur.

Under tiden, fram till mitten av februari, går vi åter in i Internetskugga och får förlita oss på satellittelefon och kortvågsradio (SSB). Tyvärr har vi haft svårt att nå Sverige via SSB här nere. Lasse har ställt klockan på ringning varje dag för att passa tider men utan att lyckas skapa kontakt med sina radiovänner hemma. Däremot har vi kontakt med ett nätverk som sköts av en person som finns någonstans i Chile. Han kallar sig för ”Vilde Matilde” och varje dag kl 08.00 snackar han med seglare som befinner sig på olika platser i världen, främst runt Sydamerika vad jag förstår. Det är kul att höra vad andra båtar pratar kring platser dom besöker eller är på väg till. En del tips och erfarenheter som kan komma väl till pass framöver.

Bifogar ett par bilder från seglatsen från Antarktis till Kap Horn.

Hälsningar Per-Erling

DCIM100GOPRO

DCIM100GOPRO

albatross

waves