Bilder och film

Redan efter en timme vid mooringen den 19 januari ropades vi upp via VHF av en holländsk båt som sa att vi kunde komma in eftersom en annan båt just lämnat. Det är trångt då alla ligger långsides utanpå ”vraket” och vi ligger som femte båt. Framför oss ligger det sju båtar utanpå varandra.

Trevligt att återse några av besättningarna från de stora, 60-80 fot, segelbåtarna om har Puerto Williams som bas för sina seglingar ner till Antarktis med betalande gäster. En av dessa båtar kom just tillbaka så nu fixas det inför ny segling söder ut. En kille och tjej i trettioårsålder har sin egen båt väl förtöjd i viken medan dem livnär sig som ”first mate” på en 65-fots stålseglare och kommer att hinna med tre tur-och-retur den här sommaren. Här träffar vi också några par som valt en annan riktning i livet och nu seglar på heltid, ofta i en 37-47 fots-båt. Erfarenheter och tips byts och det är en väldigt trevlig stämning. Stor skillnad mellan den större hamnstaden Ushuaia och den lilla utposten Puerto Williams.

Kvällen avslutades med ett besök på baren. Träffade en man som varje sommar jobbar som guide på en mindre kryssningsbåt, tar ca 50 gäster, och är nu inne på sin femtioandra resa till Antarktis. Jag märker att många blir så tagna av Antarktis att dom återkommer år efter år. Kan förstå den förtrollning som en del råkar ut för. Det är verkligen något alldeles extra att få vistas på en plats som egentligen inte går att överleva på och som inte tillhör någon. Ett riktigt ”no mans land” där man verkligen är en ödmjuk och respektfull gäst.

Nu när vi är i Puerto Williams finns lite bättre internetuppkoppling att tillgå, så här kommer ett par bilder från seglingen tillbaka från Antarktis.

// PE

Spektakulär miljö, natur och djur

Spektakulär miljö, natur och djur

val02

val03

sal02

pingvin01

sal03

Lämnar Antarktis mot Kap Horn

Lämnar Antarktis mot Kap Horn

Antarktis-selfie i seglarmössas från Wisby Seglarsällskap - WSS

Antarktis-selfie i seglarmössas från Wisby Seglarsällskap – WSS

Vraket vid Enterprise Bay

Vraket vid Enterprise Bay

Första tvåtungade svenska marinflaggan i Antarktis

Första tvåtungade svenska marinflaggan i Antarktis

Flaggorna sitter i taket på baren i vraket/klubben/baren

Flaggorna sitter i taket på baren i vraket/klubben/baren

club02

club01

Bloggare på Antarktis...

Bloggare på Antarktis…

Åter i Puerto Williams

PuertoWilliams01

Kort rapport… Efter kraftig motström i Beagle Channel ankrade vi upp i Puerto Williams kl 12.00. Vi ligger just nu för ankar medan vi väntar på plats vid land och det vrak som fungerar som både bar och serviceinrättning (med två duschar). Skönt! Återkommer 🙂

// Per-Erling

Hur är the Drake i dag?

Morgonpasset
Efter sex timmars vila och en del sömn mellan kl 00.00-06.00 har vinden ökat och vridit tillbaka till den förr så bra sydvästen. Arianna slingrar ordentligt i nedförsbackarna men vad gör det så länge det bär åt Kap Horn. Arianna gillar bättre de större och längre vågorna, så när vinden ökar och det bildas kortare och mer krabb sjö mellan den vanliga långa sjön, blir det en del hopp och duns, speciellt nu då vinden dessutom vred mot väst. I drömmen blev det isberg, eller rättare sagt stora lömska isklumpar, vi seglade in i. Just dessa isklumpar har vi spanat efter under hela vistelsen i Antarktis och oron finns tydligen fortfarande kvar med tanke på min dröm…

Under förmiddagen fortsatte vinden att öka. Det vita skumtopparna börja blåsa av och då ljuset tränger igenom topparna blir det annars blåsvarta vattnet lysande i turkos. Himlen är grå med lågt hängande moln men en och annan solstrimma skapar ett gnistrande skådespel. Jag sitter i brunnen och försöker filma och fotografera utan att lyckas så bra. Linsen på GoPron blir full av droppar och det djupseende man får med två ögon går inte att återskapa på bild. Jag får helt enkelt bara njuta av skådespelet och lägga bilderna på minnet. Tror att även albatrossens flygkonster får etsa sig fast som mina egna inre bilder.

Vinden ökar till drygt 20 sekundmeter och det viner i riggen. Vi fortsätter med vår vaktgång där vi trots allt får en hel del sömn. Den som står näst på listan får vara stand-by om något måste göras på däck. Vi går aldrig fram utan att ytterligare en av oss finns med i brunnen. Det börjar också dra ihop sig till etappmål Kap Horn, dit vi kommer om bara några timmar. Alla ser fram mot att återse klippan, men mesta av allt tror jag det är Kalle som längtar dit. Han har haft en tuff resa i den höga sjögången, men inte ett knyst om att stå över sin vakt. Att han inte vill laga mat förstår jag så den sysslan tog jag gärna över. Mat måste vi ju ha annars tappar vi orken och då kan det gå åt fanders. Ett mål lagad mat varje dag plus ett lass mat som räcker till att plocka av då eventuell hunger gör sig påmind.

Precis nu fick Arianna en riktig överhalning, det bara smällde i skrovet och jag tror vi flyttade oss ett bra stycke ner för en våg. Inte bara Arianna dråsade ner i vågdalen, de flesta böckerna fick göra en ny luftresa från lovart ner i lä. Tänk att vi inte gjorde om hela arrangemanget med tunga böcker redan efter första raset för någon dag sedan… Nu väntar röjning och arbete med att återställa ordningen ombord.

Utöver att böckerna föll ur sin plats så har allt fungerat väl ombord. Inget har gått sönder och vi prisar Webaston som levererat värme utan att krångla. Det fanns en och annan som sa att den kommer inte att räcka till i Antarktis eller i Patagonien. Den stannade förvisso i natt, till vår stora fasa, men det visade sig bara vara slut på bränslet. Så efter att Lasse och Kalle pumpat upp ny diesel till dagtanken var vår vän igång igen. Vi har i princip haft mellan 18 och 20 grader ombord hela tiden.

Hur nu suttit i brunnen under säkert två timmar och försökt fånga havet på film och bild. Då jag tittar på resultatet finns det nog en och annan filmsnutt som hjälpligt återger skådespelet.

Klockan är snart 19.00 lokal tid och det återstår ca 7 Nm till Isla Hornos som vi vill runda medurs för att på så vis fullborda varvet runt den mytomspunna utposten. I dag bjuder moder jord på vad jag vill tro är riktigt Kaphornväder med svepande moln där solens strålar bitvis förgyller den av vinden upprörda havsytan.

Undrar var gränsen till South Pacific går? Kanske är vi där just nu eftersom vi ligger lite väst om Hornet.

Framme efter 500 Nm över Drake Passage
Den 18 jan klockan 20.05 lokal tid hade vi Kap Horn i 90⁰ om styrbord, avstånd 5,9 Nm. Disigt och det börjar skymma men inte sämre än att vi försöker ta bilder på oss själva med bergstoppen i bakgrunden.

Hade någon sett oss hade de säkert skrattat gott då vi rumlade runt i brunnen på grund av den höga sjön samtidigt som vi försökte ordna med kamerans tidsinställning. Hur vi än riggade kameran flyttade sig motivet åt alla håll. Själv försökte jag få till en selfie med GoPron. Jag hr inte kollat resultatet men antar att jag syns men inte Kap Horn.

Väl innanför Hornet och en liten bit in bland öarna fick vi sällskap av delfiner som hälsade oss välkomna. Fortfarande mellan 14-20 ms men ingen hög sjö. Klockan 22.00 korsade vi det spår vi gjorde på väg söder ut. Mörkt nu vilket vi inte är vana vid. Blir nattsegling mellan öarna in till Puerto Williams dit vi anländer i morgon bitti.

// Per-Erling

Tidig morgon och min vakt

Under eftermiddagen i går, den 16 jan, var vinden syd-sydväst och låg mellan 14-18 ms. Med den höga sjön slingrade vi oss fram i ca 7-8 knop. Storseglet reducerade vi till tre rev och genuan rullade vi in ytterligare, kanske använde bara 40 %. Trots den lilla segelytan fick vi en dygnsdistans på lite drygt 150 Nm, vilket är helt ok. Vi lägger fokus på att inte sätta för hög press på utrustningen. Vår position väster om kurslinjen mot Kap Horn är också som planerat och bi ligger 50 Nm på rätt sida. Nu kan den västliga vinden komma eftersom vi har tagit höjd och kan falla av.

Vi seglar för autopilot och med skydd av överbyggnaden Lasse byggt slipper vi stå ute i kylan stänket från sjön som ibland bryter in över Arianna. Så fort vi måste göra något på däck är det bara att pälsa på sig. Det är bara någon plusgrad i vattnet såväl som i luften. Så när jag skulle fixa några saker vid masten satte jag på mig min ”Ursuit” som har neopren i hals och handleder för att inte vatten skall tränga in. Sockorna är integrerade i dräkten så inget vatten kan komma in den vägen heller. På med en neoprenhuva där bara ansiktet är bart. Till sist flytväst och säkerhetsselen.

Eftersom jag behövde jobba med tamparna hade jag bara händer. Efter fem minuter i vatten och kyla var mina händer som isbitar, men i övrigt torr och varm. Väl tillbaka till sittbrunnen och i skydd av doghouset efter genomfört arbete gick mina tankar till de sjömän som seglade i de här trakterna ombord på segelfartygen och klättrade i riggen i storm och iskyla. Vad hade dom för kläder och hur bar dom sig åt för att hålla sig fast högt uppe i riggen samtidigt som vinden slet i seglen man skulle beslå? Vad jag vet hade man inga livselar så deras armar och händer var skillnaden på liv och död. Tunga och grova oljekläder och inga lätta konstmaterial som ”andas” där inte.

Nu har vi tillryggalagt halva överfarten och allt har gått bra. Det är klart, vi har haft några riktiga överhalningar så att böcker for ur bokhyllan och matlagningen har tagit tid. Man måste alltid ha en hand fri för att hålla i sig och då tar allt lite längre tid, som ätt äta eller bara nyttja papper och penna. Lägger du ifrån dig pennan kommer den garanterat att försvinna. Tänk då på vad som händer om du ställer ifrån dig tallrik och en kopp med dryck, var hamnar besticken, maten och drycken då? Där du garanterat inte vil ha den 🙂

Kväll den 17 jan och min vakt, kl 21.00-24.00
En mulen dag med bara korta glimtar av sol. Vinden har avtagit och under dagen pendlat mellan 10-14 ms och ligger kvar kring sydväst, vilket är superbra. Vi lunkar på i beskedliga 5-7 knop vilket är helt ok. Har nallat lite på marginalen mot kurslinjen då senaste prognosen säger att motvridet inte blir lika stort som vi tidigare trott, samt att vi hunnit lite längre än beräknat. Planen är att angöra kusten med Kap Horn om styrbord, alltså väster om ön. Därefter falla av och korsa vår ”track” från seglingen söderut dagarna efter jul.

Det märks att vi kommit norrut, mörkret kommer redan nu vid 22-tiden, kanske inte mörkret men väl skymningen. Var just ute i brunnen för att skota om då vinden avtagit ytterligare samt vridit mot en aning, precis enligt plan. På efternatten skall det tillta igen hoppas jag.

Jag satt en timme i brunnen i dag för att spana efter albatross, det vore ju själva den om jag inte skulle få åtminstone en bra bild. Kämpar med inställningen på kameran men utmaningen kvarstår att fånga ett rörligt mål där också jag och kameran far omkring på ett stökigt hav. Väl påpälsad ser jag en del fåglar som retfullt enkelt gömmer sig bakom vågbergen bara för att visa sig och sedan försvinna igen. Sedan kommer dom som skjutna ut en kanon på nära håll för att sedan tvärvända ut och dyka ner bakom nästa våg igen. Innan kameran hittat fokus är den rackarns albatrossen redan någon annanstans. Provade en symbol med en springande atlet på, blev aningen bättre och jag är halvnöjd. I morgon, då kommer tillfället!

Apropå kläder, vad betyder påpälsad? Jag har skrivit tidigare om mina kläder och nu med facit är jag glad över mitt klädval. Det underställ av ylle jag burit i stort sett varje dag sedan jag mönstrade på i Deseado är fortfarande ok att använda. Nu kanske näsan är härdad men jag tycker doften inte är så tokig då jag tar det på mig efter sovpassen. Väl framme i Puerto Williams om några dagar skall jag packa upp ett nytt fräscht underställ.

Vad åt vi i dag? Det blev en korvgryta med kokt potatis. Gryta kanske inte är rätt namn på korvbitar, lök, morötter, kikärtor, vitlök och tomatsås. Hittade grillsås som tillsammans med koriander och salt fick piffa till det hela. Blev helt ok om jag får tro middagsgästerna. Allt gick att hantera med en gaffel då en hand måste hålla balansen på tallriken. Till efterrätt den näst sista chokladbiten. Mysteriet med det försvunna diskmedlet ännu inte löst, står flaskan kvar på kajen i Ushuaia kanske?

Snart är min vakt till ända. Mellan tangenterna har jag skotat om då vinden nu vridit upp än mer mot väst. Det blåser fortfarande bara kring 9 sekundmeter och snö har bytts mot regn. Temperaturen har stigit till upp mot 5-7 grader i lyften och i vattnet är det nu hela 6 grader mot de 0,5 grader celsius vi hade då vi lämnade Antarktis för två och ett halvt dygn sedan. Snart är det dags att purra Lasse så får vi tillsammans minska på segelytan inför natten och den förväntade vindökningen.

Hälsningar från Per-Erling

Första dygnet på Drake Passage

Ett dygn sedan vi lämnade Melchior Islands. Morgonen började med att vi tvingades ankra om vid 06-tiden på morgonen eftersom vinden tagit i och vi börjat dragga i det trånga området vi låg i. Det hela gick bra och efter diverse förberedelser inför överseglingen kunde vi lätt ankar vid 09.30.

Vinden har varit vår vän genom att blåsa från sydväst och bjudit på en fin slör i 12-16 ms. Motsvarande två rev i storseglet och 60% genuan ute. Det rör sig ordentligt ombord och ibland försvinner däck och durk under fötterna, lika väl som krafterna trycker tillbaka kroppen i motsatt riktning mot vad den var på väg mot. Allt verkar vara bra stuvat och inga prylar har överfallit oss ännu. Enligt prognosen skall det sakta vrida emot om någon dag så vi passar på att sätta in lite höjd på ”kontot” för att få utdelning när vi närmar oss Kap Horn och den västliga vinden har kommit.

I morse då jag gick på min vakt klockan 09.00 var det ett fantastiskt skådespel av fåglar runt Arianna. Mellan vågbergen och snöbyarna seglade ett femtiotal Cape Petrel, som enligt boken har ett vingspann på 90 cm. Upp med kameran men det blev som vanligt, allting rör sig och det blir suddigt. Har några dagar på mig och till slut tycker jag nog att en bild borde bli ok.

Småsaker som kan få stora följder
Inför seglingen söderut handlade vi diskmedel och nu hittar vi inte platsen där vi stuvade undan den nu så eftertraktade flaskan. Det går ju inte att springa över till Ica Torgkassen heller. Det får bli skallgång så fort vi alla är på benen. Kalle sover nu efter sin vakt mellan kl 06-09. Kanske ligger dyrgripen under hans koj…

Cape Evensen
Som jag skrev tidigare hittade jag en plats i Antarktis som var utmärkt med ”C Evensen”. Platsen låg en bit söderut och utom räckhåll rent tidsmässigt från det område vi besökte. Rasmus googlade fram information kring C Evensen som lyder som följer:
“Cape Evensen is a cape forming the north side of the entrance to Auvert Bay, on the northwest coast of Stresher Peninsula, Graham Land in Antarctica. It was discovered by the French Antarctic Expedition, 1903-05, and named by Jean-Baptiste Charcot for Captain C.J. Evensen of the Hertha, who explored along the west coast of the Antarctic Peninsula in 1893”.
Tack Rasmus för informationen och ett stort tack för allt du fixar med Seglarbloggen, det var dessutom du som föreslog att jag skulle ha en blogg.

Per-Erling

Dags att segla tillbaka

Arianna-i-isberg2
Efter frukost som i dag bestod av kaffe, juice, rostat bröd, gröt till Kalle och omelett/äggröra till mig, var det dags för dagens väderrapport inför seglingen norröver. Riktigt spännande att se om den fina prognosen vi fick i går håller för perioden fram till den 19 eller 20 jan, då vi planerar vara tillbaka till Port Williams. Jo, prognosen håller! Det ser ut att bli öppna vindar nästen hela resan, men vridande mot väst och snudd på nordväst mot slutet.

Håller vi oss på linjen mot Kap horn inledningsvis och plockar höjd mot slutet kommer det att bli en bra resa. Vindstyrkan ligger kring 10-20 ms och det ser i dag inte ut att finnas några större orosmoln. Kuling i öppen vind är ok och kommer att ge oss bra skjuts mot Hornet.

Förmiddagen ägnades sedan åt att leta sladdar till de tre VHF-antennerna som sitter i masttoppen och en i aktern. Det kommer tre kablar som via kopplingar vid mastfoten under däck går vidare till kopplingsskåpet vid navigationsbordet. Vilken kabel är vilken och vilken av dessa är det som vi misstänker inte fungerar? Behöver VHF-antenner för AIS och VHF-kommunikation separat. Tidigare monterade vi en antennsplitter som tyvärr visade sig inte fungera så därför vill vi ha två antenner för dessa funktioner, vilket vi har i dag. Som backup är det bra att ha fler antenner och då måste vi veta vilka kablar som går till vilken antenn. I en 22 år gammal båt har det dragits många ny kablar utan att gamla tagits bort. Tror många känner igen situationen, jag gör det utifrån egen erfarenhet. Därför har jag just nu beslutat mig rensa bort alla icke verksamma kablar på SY Nerthus.

Vid 14-tiden lämnade vi för en dags fin segling mot Melchior I. Började med motorgång ca en timme innan vinden kom och vi fick en fin slör i 7-10 ms från sydost. Gerlache Strait var snäll mot oss och vinden höll sig fram till vi rundade Brabant Islands södra udde för att gå mer nordväst in i Schollaert Channel, där vinden bara försvann medan vi kunde se att det fortsatte blåsa på Gerlache akter om oss.

De snöbyar vi haft tidigare under dagens segling upphörde och ju närmare vi kom Melchior I desto finare blev vädret. Det sägs också att Melchior oftast har bättre väder, vilket vi även märkte då vi kom hit för två veckor sedan. Nu kunde vi åter fascineras av de upp till tretusen meter höga topparna som reser sig från vattnet och nästan rakt upp. Extra fint då solen tränger igenom molnen och lyser upp de snöklädda topparna och glaciärerna som ”rinner” ner i havet för att brytas ner till stora och mindre isberg.

Vi har sett valar flera gånger under dagen men vi blir inte lika uppspelta som tidigare efter gårdagens helt fantastiska upplevelse där vi ju hamnade mitt mellan två krilljagande grupper. Men visst är det mäktigt då dom på nära håll gör sina utblås för att sedan med stjärtfenan i luften dyka ner i djupet. Även dagens valar tror vi var Knölval, för visst är ”Humpback Whale” knölval på svenska? På tyska heter dem Buckelwal.

Medan Lasse sydde det sista på kapellet, fönster och lite skoning var vad som återstod, försökte jag ta bra bilder och filmer på vår fina tvåtungade flagga. Nu när det blåste bra och flaggan vajade fint i vinden villa jag fånga tillfället då vi passerade några isberg för att få med i bakgrunden. Det gick sisådär men jag hoppas tillverkarna, Monika och Håkan, blir nöjda. Garanterat första tvåtungade svenska marinflaggan i Antarktis.

Nu ligger vi till ankars över natten inför seglingen norrut i morgon bitti. Fin plats i ett trångt sund med rätt mycket is som driver förbi Arianna. Inte stora isstycken utan mer som issörja med klumpar som dunsar till i skrovet.

PE

Jag glömde skriva…

Jag glömde skriva vilken typ av val det var vi fick njuta av i går. Enligt de beskrivningar vi har måste det varit Knölval, som kan bli 11-18 meter lång. Den kommer till Antarktis i december för att under sommaren äta upp sig. Sedan flyttar dem till tropikerna, ofta utanför Brasilien.

Nu lämnar vi Enterprise Island för att segla väster ut över Gerlach Strait för att framåt kvällen ankra en sista natt innan vi planerar lämna Antarktis.

Portal Point och en dag med diverse jobb

12 jan 2015
En ganska trist dag om man ser till vädret. Lätt snöfall och lågt hängande moln. Passade egentligen ganska bra eftersom vi redan tidigare bestämt oss för att göra en del arbeten på Arianna. Vinschar behövde justeras och bommens infästning på masten var glapp och krävde några nya hopnitar, eftersom skruvarna hade börjat lossna.

Kombinationen av stålskruvar och aluminium kan ställa till det ibland, speciellt i salta vatten. Blocken inne i bommen behövde smörjas och justeras eftersom vi tyckte det hade blivit all tyngre att rulla in och ut storseglet. Dessutom fungerade inte riktigt self-tailingen på de båda vinschar som assisterar kicken, nedhalet, rullstoren, olika fall och bomuthalet m.m.

Seglar man ensam, som Lasse gör, måste man kunna ha båda händerna till att veva. Vi löste nog det mesta även om det fortfarande går lite trögt att veva in och ut storseglet, även om det blivit mycket bättre nu. Self-tailingen på båda vinscharna verkar också fungera, nu kniper lina n och löper utan att man behöver hålla i dragändan.

Då vi samtidigt kollade andra block intill mastfoten såg vi att en av elledningarna från en av solpanelerna hade nötts av. Det förklarar varför ena panelen inte gav någon ström. Så nu är aven den knuten löst.

Efter middagen beslöt vi oss för att för första gången se en av alla de filmer Lasse hade med från Sverige. Lite märkligt att sitta där vi sitter och titta på en film om en kille i Indien som vinner i ”Vem vill bli miljonär”. Chips fanns kvar från vårt besök på den chilenska basen, mums…

Ansvar för miljön
Alla som seglar hit måste fylla i mängder av frågor kring båten. Den korta sammanfattningen av det nogsamma regelverket är att inget skall hända dig som seglare eller som kan påverka miljön. Det du tar med hit skall du också ta med tillbaka, inget får helt enkelt lämnas kvar. Du får heller inte störa djurlivet. Antarktis ska skyddas och bevaras som det är. Undrar förresten vad kryssningsfartygen har för krav på bränslet?

Att luften är ren här nere märks tydligt då man t.ex. tvättar eller bara sköljer ansiktet. Handduken förblir ren hur länge som helst. Hemma blir en vit handduk smutsig efter en dag, här syns det inte alls eftersom luften tycks sakna sot- och smutspartiklar. Hoppas alla länder kan samverka kring att bevara Antarktis som det är i dag.

13 jan 2015
Väderutsikterna ser fortsatt bra ut för att lämna Antarktis den 15:e januari. Bästa platsen att avvakta avsegling norrut är samma ögrupp, Melchior Islands, där vi först ankrade efter ankomsten till Antarktis. Vi beslöt oss därför för att gå tillbaka till Enterprise Island, där vraket fanns efter vad vi tror är en dansk valfångare, som ligger en bit på väg mot Melchior Islands.

Mitt i valarnas jakt på krill
Gissa om vi var glada över beslutet att lämna Portal Point just den tid vi gjorde. Precis då vi kom ut från vår vik ser vi valar på avstånd. Det otroliga händer att vi hamnar mitt i deras jakt på krill! Vi befinner oss mellan två grupper om vardera ca fem stycken knölvalar, som djupt ner blåser bubblor i en stor ring för att fånga in krillen, för att tillsammans kommer upp till ytan och sedan åter dyka ner med stjärtfenan ovanför vattenytan. Skådespelet fortsätter i en timme och vi kan bara njuta och försöka fotografera.

Vid ett tillfälle hamnar Arianna mitt i en ring av bubblor. Inte utan att jag blir lite fundersam kring vad som kunde hända, skulle valarna kanske smaska till Arianna mitt i sin måltid. Jag har ju faktiskt varit med om att krocka med en val för länge sedan, då mitt på Atlanten. Nu gick det bra och valarna kom till ytan alldeles vid sidan av oss. Ljudet från deras utandning är högt och enormt kraftigt. Vi hann faktiskt lära oss känna igen några av dem eftersom vissa lät krassliga i ”halsen”.

Väl framme i Enterprise träffar vi våra franska vänner som vi mötte i Portal Point för två dagar sedan. Nu ligger dom på andra sidan vraket och tog emot våra tampar då vi lade oss långsides på andra sidan vraket. Vi bjöd in på öl och kex, det var det som fanns ombord som tilltugg. Trevligt och intressant att byta erfarenheter från de senaste dagarna. De seglar efter samma beskrivningar som vi lyckats få tag på. Av deras skipper, Fanny, fick vi veta att det är Skip Novak som gjort grundritningarna varefter andra fyllt på med kunskaper.

Nu ska vi snart hämta en ny väderuppdatering för de närmaste sju dagarna och då passar jag på att sända uppdatering till bloggen.

Hälsningar från PEE

Isen drev på oss

9 jan 2015
Natten mot den 9 jan var jobbig. Ismassorna som såg ut att passera utanför oss men invid Dunco Island, där vi låg, gick vattenströmmen åt andra hållet och bjöd oss på små isberg som dunsade in i skrovet hela natten. Ut på däck med jämna mellanrum för att med hjälp av båtshaken styra bort de ibland flera ton tunga och djupt gående små isbergen. Det låter ordentligt med minsta lilla is mot skrovet…

Så fort vi ätit frukost gav vi oss iväg norröver. I ett sund inte långt från där vi ankrade fanns en utpekad ankringsplats. Den såg inte mycket ut för världen men då vi kom fram såg vi att det hade varit ett betydligt bättre val. En 65-70 fots charterseglare låg ankrad där och två personer på däck vinkade in oss för en koppa kaffe. Trevligt och intressant att träffa skepparen och hennes försteman.

Fantastisk båt som var perfekt utrustad för Antarktis och charter. Ice Bird var byggd i 17 mm tjock aluminium och hela 25 mm under vattenytan. Katty från Australien, skeppare och stolt ägare av den röda Ice Bird. Hon var i femtioårsåldern och hade seglat med gäster under många år och på många platser världen över. Gasten 29 år, född och uppvuxen på en segelbåt. High school och universitet i England, sedan iväg igen. Han hade varit skeppare på en båt som kom trea i senaste Clipper Round the World Race.

Vårt nästa mål, ca 25 Nm bort, var Enterpice Island. Enligt informationen vi hade fanns det ett vrak från valfångarperioden att lägga till vid. Allt stämde och vi kunde förtöjda långsides ett rostigt förskepp av ett gammalt fartyg. Det var en ganska djup vik men smal. På ett grund och på klipporna på ön fanns fortfarande förtöjningspollare kvar. Jag känner verkligen historiens vingslag samt det tuffa liv sjömännen levt på sina resor här nere. Har inte sett en enda kvist eller tillstymmelse till grönska, här ska nog människan inte vara egentligen.

10 jan 2015
Fin och helt stilla morgon förutom de antarktiska tärnorna som regerade över vraket vi förtöjt längs med. Då jag försökte klättra upp till fören av vraket anföll dom mig ungefär som våra egna tärnor. Jag vände och fick nöja mig med att komma upp en bit på däcket under alla tärnor och sticka ut huvudet genom en av ventilerna. Vid lågvatten kunde jag krypa in i de inre delarna fartyget och fann harpunspetsar och vackert ordnade linor och vajrar. Delar av maskineri m.m var sönderrostat men trots tiden tand fanns en del detaljer som såg ut som nya.

Kalle och jag tog sedan jollen in till stranden. Vi ville fotografera vraket från land med de mäktiga bergs- och snömassiven som flankerade viken. Väl inne på stranden fick vi sällskap av tre pingviner som helt orädda travade upp på stranden intill oss. Tänk att djurlivet inte lärt sig att vara försiktiga då människor är i närheten. Tror jag fick en del bra bilder.

Väl tillbaka ombord på Arianna var det dags för fiske. Lasse agnade med gamla matrester och fick så småningom upp fem ca 15 cm stora och fula fiskar. Liknar kanske vad vi i Sverige kallar ”simpor”. Verkade vara matiga och dessutom brukar fula fiskar vara bra matfiskar.

Framåt eftermiddagen beslöt vi oss för att gå de 6 Nm till nästa ankringsplats, Portal Point 64⁰ 30’ S och 61⁰ 46’ V. Som vanligt många stora och mäktiga isberg som förbryllar vår navigation. Vi måste alltid vara på vår vakt då utmärkta stenar och öar inte stämmer med GPS-positionen och det kan ibland skilja väldigt mycket. Några bra digital sjökort har vi inte utan vi får navigera med de klassiska, engelska sjökorten som jag hade med från Sverige, med bäringar och landmärken (som kanske inte är land utan ett isberg).

Så här står det på sjökortet;
”Positions should be transferred by bearing and distance from common charted objects, not by latitude and longitude. Samt, the differences between satellite-derived positions and positions on this chart cannot be determined. Mariners are warned that these differences MAY BE SIGNIFICANT TO NAVIGATION and are therefore advised to use alternative methods of obtaining positional information and to exercise particular caution when navigating close to the shore or in the vicinity of dangers.”

Helt plötsligt fick vi se ett stort isberg med ett hål igenom. Ett sådant där berg jag inte ens kunnat drömma om att få se. Nu fanns där en tröskel men utan den hade Arianna kunnat segla igenom öppningen. Läge för bra bilder lite senare men först måste vi hitta inseglingen till den isbergsskyddade viken. Det var beskrivet som en bra ankringsplats eftersom viken hade en uppgrundning vid inloppet som stoppade isberg från att driva in i viken.

Tre meter djup insegling vid lågvatten, bara man träffade den smala rännan som omgavs av grunt vatten. På väg mot vår vik mötte vi passagerare från en kryssningsbåt som ankrat en bit ut. De kryssningsgäster vi hittills mött, och som körts runt i större Zodiacs, är alltid glada och kommer med trevliga kommentarer som t.ex. ”what a nice boat”.

I viken ser vi att det redan ligger en seglare, och inte en charterbåt. Det är den första vi möter sedan vi kom till Antarktis. Vi förtöjde på det sedvanliga viset med ankare och linor till land. Runt oss hade vi många stora sälar som lekte invid stranden. Besök till den andra båten fick anstå till förmån för en middag på Lasses fiskefångst. Efter en del dividerande kring hur den ädla fångsten skulle tillredas vann Kalles förslag om ugnsstekta filéer, kokt potatis och vitvinssås. Ner under durkarna för att leta rätt på Lasses lagrade vitvin. Vid tredje lucköppningen hittade jag ett vitt vin från 2013 inhandlat i Argentina. Fantastisk middag och vi var alla eniga om att gå på Kalles förslag var rätt beslut. Efter att vi plockat bort efter middagen hade klockan redan blivit mycket. Blev lite tid för att sortera bilder och skriva till bloggen.

11 jan 2015
Lugn natt utan is som bråkade mot skrovet. Beskrivningen av platsen var helt sann, en bra vik helt enkelt. Runt hela viken såg vi höga kullar täckta av is och snö. Det är bara vid vattenbrynet man ser konturen av land. Efter frukosten rodde vi över till grannbåten, en sliten 40-fotare byggd i stål. Ombord mötte vi fem glade fransmän, två tjejer och tre killar. Skipper tror jag var en av tjejerna. Hon hade i alla fall köpt båten till ett lågt pris i Tahiti för kanske två år sedan. De tidigare ägarna hade tydligen tröttnat och ville bara bli av med båten. I etapper hade dom sedan seglat från Polynesien ner till Patagonien och den chilenska kusten. Efter att ha kommit till Ushuaia och sedan Puerto Williams hade dom lämnat båten i Puerto Williams och återvänt till Frankrike över den patagonska vintern. Nu med delvis nytt gäng ombord har dom seglat ner till Antarktis. Även om båten upplevdes som sliten både på däck liksom under däck var utrustningen på topp.

Man märkte att båten hade varit ute på världshaven under många år med tidigare ägare. Stuvfack fanns över allt samt en bra verkstad framför salongen. Ingen teakinredning utan målade skivor som flyttats eller satts upp efter skiftande behov. Bland alla seglarprylar fanns även utrustning för bergsklättring m.m. Några i gängen var alpinister. Som sagt, mycket prylar och trångt men god och trevlig stämning i gänget som var i trettioårsåldern allihop. Gott kaffe också 🙂

Under eftermiddagen bestämde vi oss för att ta upp ankaret för att ge oss ut till det magiska isberget med det stora hålet/öppningen. Vi ville så gärna få en bild av Arianna genom öppningen, öppningen som var större och högre an Ariannas mast. Tyvärr ingen sol samt lite snö i luften. Tror vi trots allt fick några pangbilder. Tillbaka till samma plats och i med ankaret och linor till land. Rolig dag som nu avslutas med fint Argentinskt kött, stekta morötter, ris och rödvinssås.

Efter middagen läste Lasse högt ur Arne och Helen Mårtenssons bok ”Vid nytt roder” med deras båt Yaghan och den del som skildrade deras segling till och i Antarktis årsskiftet 2006/2007. Intressant att läsa då man själv har en relation till platser och områden som beskrivs. Yaghan angjorde Antarktis via Melchior Islands och ankrade i samma kanal som vi gjorde då vi anlände. Enligt boken gick dem till Port Lockroy för att därefter försöka ta sig igenom Lemaire Channel söder ut. Precis som vi blev dom hindrade av is men passerade som vi 65 grader syd.

Väderspaning
Nu är det hög tid att börja analysera de GRIB-filer vi hämtar via satellittelefonen. Vi har sagt att vi skall vara redo att lämna denna vackra kontinent från och med den 12 januari om vi ser att ”väderfönstret” öppnar sig för de kommande fem dagarna. Som det ser ut just nu är den 15 januari ett bra datum att påbörja seglatsen norr ut mot Kap Horn och Port Williams.

Det ser i dagsläget ut att bli sydvästliga-västliga vindar med ok vindstyrka. Viktigt att vi inte tvingas för långt österut av nordvästliga vindar, vilket mycket väl kan förekomma. Dessutom sätter strömmen från väst till ost. Varje dag blir nu spännande och vi får göra egna bedömningar/väderanalyser baserade på de tekniska väderfilerna med vindriktning, vindstyrka och våghöjd längs hela rutten över Drake Channel. Kalles flyg från Ushuaia lättar den 25 januari så måste vi såklart vara på plats i tid.

Hälsningar från Per-Erling

Vi tvingas vända pga is

6-8 jan 2015
En fullkomligt fantastisk morgon med nästan klar himmel och ett blankt vatten. Det gick fint att få upp ankaret och att ta in landlinan och utseglingen fån den lilla lagunen gick enklare nu när vi visste hur utgrundningen såg ut.

De bergstoppar som flankerade vår ankringsvik blev nu synliga och vi slås av den storslagenhet vi omges av. Då strömmar och vind möblerar om naturen, eftersom isbergen flyttar sig samt att rasen från glaciärerna skapar nya isberg, måste vi först orientera oss för att efter ett tag läggar ut kursen. Avståndsbedömningen är svår när det inte finns för oss naturliga referenspunkter.

Kalle blir ivrig och tar fram sin drönare, som nu mer fått namnet ”den flygande pingvinen”, eftersom scenerna är magnifika och vi gärna vill få bilder där Arianna passerar isberg. Upp med gotlandsflaggan, den tvåtungade är redan på plats, och med spänning släpper vi iväg pingvinen.

Det gäller att inte tappa ögonkontakten även om Kalle har en monitor så att han får höjd samt ser vad kameran ser. Jag fick, med hjälp av mina händer, det stora ansvaret att bli landningsramp. Står med händerna sträckta mot himlen medan Kalle manövrerar pingvinen så att jag lätt kan grabba tag om landningsmedarna. Bilderna och det filmade materialet blev superbra. Målsättningen från Kalles sida är att klippa ihop en film kring vår segling här nere.

De första timmarna mot dagens etappmål hade vi svag vind och växlande molnighet. Sedan kom den vanliga omställningen till kuling upp till 18 m/s. Med genua och watermakern igång närmade vi oss och passerade 65:e breddgraden. Vinden var nordostlig, så med undanvind och god fart närmade vi oss raskt den passage, Lemaire Passage, som ledde till dagens mål.

Nu ser vi att det långa sundet/passagen är blockerat av is och större isberg som drivit söderut och packats samman på grund av den nordostliga vinden. Vi kommer helt enkelt inte igenom utan tvingas vända om och gå tillbaka för att söka en ny hamn för natten. Valet föll på en engelsk bas, eller mer korrekt en station, som varit nedlagd men åter är i bruk sedan år 2007. Nu är de dessutom bara öppen på sommaren och har ingen militär uppgift.

Efter att ha trotsat motvinden som pendlade mellan 12 och 18 ms rundade vi en udde och kom in i en fjord med höga berg på var sida. När vi hade ca 30 min kvar till stationen ropade Lasse upp dem via VHF och blev vänligt hälsad välkommen, på oklanderlig engelska. Fjorden gjorde en 180 gr sväng innan vi kunde, via några mindre öar, se stationen och hitta en ankringsplats. Bukten var ganska vid så det fanns rum för att kunna svinga runt, varför det inte krävdes några linor till stranden. Vinden riste fortfarande i riggen men allt kändes bra. Nu var klockan redan ca 22.00 så det vara bara att krypa till kojs, med ena ögat öppet eftersom det blåste och det som alltid finns en oro för att dragga.

7 dec 2014
När vi kom upp på morgonen efter en blåsig natt kunde vi notera att Arianna had draggat en bit, inte alls långt men ändå. Vi låg fortfarande på en säker position så nu plockade vi fram elmotorn och begav oss in till stationen. Via VHF hade vi anmält oss och fått instruktioner var vi skulle angöra ön.

Gå till den södra udden och lägg jollen vid räddningskättingen, löd budskapet. Väl inne vid ön möttes vi av en trevlig och välkomnande tjej i trettiofemårsåldern som genast visade oss runt och berättade hela öns och stationens historia. Den kätting vi förtöjt jollen med var från en norsk valfångare och över hundra år gammal.

Väl inne i själva museet blev vi visade runt och fick ta del av hur man levde här på fyrtiotalet. Verkstad, kök, konserver och radioutrustning var i stort intakt. Målningar av tjejer på väggarna hade man hittat då man restaurerade byggnaden för inte så länge sedan. Fotografier från 1940-talet och tidigare förmedlade de villkor som gubbarna levde under förr i tiden.

Det är totalt fem personer som jobbar här under sommaren, november till mars, varav tre tjejer och två killar. Alla stolta över att ha blivit utvalda för ett så spännande uppdrag. Ett av uppdragen är att räkna pingviner och främst deras kycklingar.

I butiken hittade vi några riktigt bra böcker och beskrivningar över djurlivet här nere. Bra att ha ombord inför den fortsatta seglingen. I butiken kunde vi dessutom lösa ett stort problem vi drabbats av. Vi hade fått slut cash och framför allt USD. Alla $ och Euro hade gått åt i Ushuaia, där kursen är ca 40% bättre då du växlar dollar vid sidan av banken, t ex i ett av stadens casinon.

Nu behöver vi dollar för att kunna bunkra vid återkomsten till Ushuaia och innan Lasse och jag seglar vidare väster ut i Beagle Channel. Till vår glädje är det god omsättning i butiken på Port Lockroy, det kommer många kryssningsbåtar med penningstinna kunder från alla världens hörn. Vi frågade lite försiktigt om vi kunde få köpa dollar av butiken eftersom det fanns kortdragare kopplad via satellit. Jodå, det gick bra. Sara, som hälsade oss välkomna då vi kom med jollen, kunde hjälpa oss med detta varpå vi helt plötsligt fick vårt problem löst.

Port Lockroy ligger som sagt bra till för kryssningsbåtarna som trafikerar den här delen av Antarktis. Port Lockroy har dessutom världen sydligaste postkontor, så intresset att skicka vykort är så klart stort utöver att handla kläder, böcker och souvenirer.

I dag hade stationen besök av en fransk kryssningsbåt med 180 kineser som gäster. I vattnet runt ön och Arianna fanns helt plötsligt 5 stor Zodiacs/RIB-båtar med ca 10 personer i varje. Gissa om vi blev förvånade då det visade sig att vi var en av sevärdheterna i viken. Det blev många vändor eftersom man lät 50 personer åt gången lämna fartyget för ett besök i land samt en rundtur i området. Arianna med sin vinkande och glada skeppare sitter snart i många kinesers fotoalbum, eller bildvisning.

8 jan 2015
På förmiddagen följde vår vän Sara med ut till Arianna. Sara har arbetat i alla världens hörn och verkligen älskar ytterligheterna som Antarktis och Tromsö erbjuder. De senaste åren har hon delat mellan Port Lockroy och Tromsö. Hon verkligen skiner då hon berättar om livet här och i Nordnorge. Vi talade en hel del om djurlivet och platser vi inte får missa.

Redan i går fick vi höra om Leopardsälen som för några år sedan dödade en person. Då vi bad Sara titta på bilderna vi hade tagit av sälar visade det sig att några av dessa var på just Leopardsälar. Vid ett tillfälle hade Kalle gått över till ett isberg för att fotografera en säl som låg ensam och solade sig. Han gick aldrig nära vilket vi efterhand kan konstatera var klokt eftersom det var en Leopardsäl. Förmodligen helt ofarlig då den var uppe ur vattnet och låg bekvämt på isen utan att känna sig hotad.
Sara berättade också att förra året fick Port Lockroy besök av tre privata segelbåtar som inte gick med chartergäster. Hon kunder räkna upp ca tio större segelbåtar som regelbundet tog betalande chartergäster.

Dagens etapp var planerad till ca 25 Nm och gick åt nordost. Mulet och svaga vindar som nu vänt tillbaka till mer normala väst- och sydvästlig riktning. Det hängde snö i luften och molnen täckte bergstopparna. Är det lågt hängande moln och tidvis snöfall upplever vi det som otroligt svårt att hitta rätt bland isberg, öar och sund. Med den vita snön på bergssidorna, tillsammans med glaciärerna som ”rinner” ner till havsytan, flyter landskapet ihop till en vit fond som inte antyder att det finns en öppning bakom udden.

Vi konstaterade att vår hjärna inte är programmerad för öar som är flera tusen meter höga och att en del öarna flyttar sig hela tiden. Strömmen och tidvattnet kan på mycket kort tid bygga en sträng av is och mindre isberg som ligger över hela fjärden. Just det skedde i dag så vi fick ta det riktigt varligt och med spaning hitta bästa rännan för att komma igenom. Vi missade också ett sund bakom en udde. Det blev fem Nm extra och några leenden då vi blev varse vårt misstag.

Verkligen magnifikt att se hur isväggen delar på sig och vår kanal uppenbarar sig efter en krök som inte syntes på avstånd. Just avståndsbedömningen är svår då bergen och glaciärkanterna är så höga. Våra ögon saknar erfarenhet helt enkelt.

Väl framme efter att passerat Gerlache Strait i lätt snöfall är vi framme vid Danco Island. Ingen perfekt natthamn och efter en del funderande har vi ankrat bakom udden efter att ha tagit del av de beskrivningar vi har. Ankare och två linor till land akteröver. Vattenströmmen för ett pärlband av is en bit föröver och 90 grader mot Ariannas längsriktning. Inne vid land där vi ligger går strömmen åt andra hållet och får olyckligtvis med sig en del isflak som dunsar in i skrovet. Vi får helt enkelt hålla vakt under natten så att vi inte blir fångade av den drivande isen. Jag tar första vakten mellan kl 00:00 och 03.00. Tur att det är så ljust så att vi kan hålla koll.

Hälsningar Per-Erling